Länge, sedan starten i slutet av 70-talet, var det i stort sett samma gäng artister och samma besökare som, år efter år, åkte med båten över Stora Lulevattnet för att under några dagar ge sig hän åt folkmusiken. Och visst är det fortfarande flera inslag i Saltoluoktas folkmusikfestival som är årligen återkommande – surströmmingsskivan, skröneberättandet och båtorkestern bland annat – men på senare år har nya och ofta lokala namn börjat dyka upp bland bokningarna. Anledningen heter Oline Bakkom, som i år firar sitt tjugonde år som riksspelman – Sveriges enda utländska sådana.
Hon har varit festivalgeneral sedan 2007 och i egenskap av artist tog hon med sig ett lite annat tänk, säger hon. Varje år ska festivalen ha en röd tråd – i år har Oline Bakkom satsat på kvinnliga bandleaders och det samiska arvet, men också på en sorts hemlängtan.
– Många norrlänningar flyttar söderut, men i hjärtat har de en evig längtan tillbaka. Det handlar om en kärlek till naturen, det äkta, att ta hand om varandra. Det här är extra aktuellt i en orolig värld.
Att ha ett tema för varje upplaga av festivalen kan också vara ett sätt att göra urvalet. Varje år har Oline Bakkom nämligen en lång lista med artister som vill komma till Saltoluokta.
– Nästan alla som har varit här hör av sig förr eller senare och vill komma tillbaka.
Det är inte helt svårt att begripa. Festivalen äger rum i en speciell, för att inte säga unik, miljö – i väglöst land, intill nationalparkerna Sarek och Stora Sjöfallet, i en björkskog där otaliga fjällvandringar har börjat.
Oline Bakkom kom till Saltoluokta för första gången 1991. Nu sitter hon framför scenen där gruppen Jarnna plockar undan efter sin konsert, då de bland annat framförde en jojk för Stora Lulevattnet, som breder ut sig i bakgrunden.
– Som musiker kan man känna att man bara ger och ger. Det är få ställen där man kan få fylla på sin egen själ. Hit kan man komma och känna sig påfylld, säger Oline Bakkom.
Fram till 2012 arrangerades festivalen mitt under högsäsong. Då hände det att anläggningen var fullbokad av fjällvandrare som var måttligt intresserade av folkmusik, medan festivalbesökarna knappt fick plats. Därför har man tidigarelagt evenemanget.
– Nu finns mer plats för folkmusiken, säger Johan Påve, föräldraledig platschef som hoppar in och hjälper till med logistiken under festivaldagarna.
Samtidigt fortsätter vandrandet vara en självklar del av Saltofolk. Luft i programmet ska möjliggöra, för att inte tala om att uppmuntra, dagsturer. Förra årets frukostkonserter har i år strukits ur programmet för att de höll kvar besökarna på anläggningen långt in på förmidddagen. För den som inte är ute på tur hela dagen erbjuds workshop i dans och jojk.
Karaktäristiskt för Saltofolk är att gränsen mellan artister och publik är utsuddad. Oline Bakkom berättar att många av besökarna och artisterna har varit där som barn tillsammans med sina föräldrar, och tar i sin tur med sig nästa generation till Saltoluokta.
Vill festivalen växa?
– Jag frågar mig själv det också. För min del får det gärna bli flera tusen besökare, men då får man också ta konsekvenserna. Folk måste i så fall vara flexibla och fler måste vara beredda att sova i tält, för de kommer inte att få plats. Sedan är det som är typiskt för Saltoluokta att alla blir sedda. På en stor festival är det inte så, säger Oline Bakkom.
↔Ellinor Eriksson