Sameforskningen också samernas angelägenhet
Den samiska forskningen har förändrats mycket under 1900-talet. Lars Thomasson gör några reflektioner över den tid han själv kan överblicka.
När jag var student i Uppsala för över femtio år sedan fanns t.ex. ännu inte universiteten i Umeå, Tromsö eller Rovaniemi. Det var också långt före tillkomsten av Nordiskt samiskt institut (Sámi Instithutta) och den samiska högskoleverksamheten i Finnmark, och innan det skapats några samiska kulturinstitutioner som Ajtte i Jokkmokk, Gaaltije i Östersund eller Saemien Sijte i Snåsa.
När forskning diskuterades i samiska organisationssammanhang, gällde från början inga fina utkast om olika forskningsområden eller teman, utan att helt enkelt skapa yttre förutsättningar för en samisk forskning, där samerna inte längre var bara objekt utan också subjekt. Nordiska samekonferensen i Gällivare 1971 krävde i sitt kulturprogram att "få samiska värderingar accepterade som betydelsefulla och värda att utvecklas". Det här var ingen proklamation med enbart fina ord. För under ytan fanns hela skalan av bitterhet över det som varit till framtidstro på de mål man siktade emot.
Dessförinnan hade några få icke-samiska forskare själva dominerat scenen, K.B. Wiklund och Björn Collinder, professorer i finsk-ugriska språk i Uppsala under fem årtionden i följd, och etnografen Ernst Manker vid Nordiska Museet. Samhället fungerade då ännu så, att de gavs rollen som sakkunniga i över huvud taget alla samefrågor. Collinder lät vid ett tillfälle meddela, att han avstod från att yttra sig i en sakfråga, när han upptäckt att t.o.m. LO (arbetarrörelsens organ) fått samma fråga på remiss. Någon remissinstans i sällskap med andra ville han tydligen inte vara.
Så stark var auktoritetstron, att Elly Jannes i sin och Anna Riwkin-Bricks bok 1943, Renarna visar vägen, uttryckte stor tacksamhet mot Manker för att denne "generöst gav bort Sirkaslapparna åt oss två främlingar, fast han tänkt att själv ägna dem någon sommar". Man liksom ägde de samer som skulle utforskas och kunde dela ut dem som forskningsuppgifter till andra.
Sameexperterna bevakade noga sina revir. I en analys av den s.k. lappollogin (äldre benämning på sameforskningen) har professor Olavi Korhonen givit exempel på hur Manker vid ett tillfälle "fick smaka på Collinders piska". Men det finns en och annan som in i vår egen tid också velat ha ensamrätt, inte bara att bedöma vad som är bra för samerna, utan också att få bestämma vad de i konkreta frågor borde tycke.
Det är på 1970-talet det liksom vänder. Samerna lämnar objektsstadiet och blir själva subjekt i sameforskningen. Då slår pendeln på sina håll så långt åt andra hållet, att det finns samer som förfäktar, att det egentligen bara är samer som kan forska om samer. Bara samer, hette det outtalat, har den nödvändiga intuitionen, förstår så att säga av sig själva vari problematiken ligger, vad som är viktigt att lyfta fram.
Den samiska språkforskaren Elina Helander har givit en mera nyanserad analys. En skenbar objektivitet är också en värdering. Men värderingar grundade på olika grupptillhörigheter kan hjälpa till att avslöja sanningar, som inte kommer fram, om man inte ser dem ur ett visst perspektiv. Tidigare forskning har därför i huvudsak påverkats av den föreställning icke-samer bildat sig om samerna, något som hon menar i förlängningen också påverkat samernas dagliga liv.
Och den samiske kulturarbetaren Gustaf Jillker har om en hälsoundersökning i några samebyar i Västerbotten anmärkt, att man enbart frågat efter avslutad utbildning - "i västerländsk mening" - så som han bedömde det. Renskötarna hade då framställts som lågutbildade, medan renskötare enligt honom har en mångårig utbildning i traditionell samisk kunskap. Och det dessutom genom mentorer, som är ett dyrt sätt att utbilda på.
Hur delar av samisk forskning kommer till uttryck beror i första hand på vilket värde man ger olika tolkningar. Men det gäller att också förstå, att det inte finns några entydiga "samiska tolkningar" eller "uppfattningar". Inom sameforskningen är det sannolikt en fördel att känna de inre strömningarna liksom det i andra fall är viktigare att kunna se på och tolka frågorna "med klara ögon" utifrån.
Så jobbar vi med nyheter