Scenisk jubileumsdans

Vem känner inte till HC Andersens vackra, men ack så sorgsna saga Flickan med svavelstickorna? Hon som går ut barfota i snön och försöker sälja tändstickor men inte lyckas, och stannar kvar så länge att hon fryser ihjäl av rädsla för att hon ska bli slagen när hon kommer hem utan att ha sålt en enda?
Det är så klart ett tragiskt öde som HC Andersen målar upp, men han målar också upp en bild av hoppfullhet och värme, när han låter den lilla flickan tända sticka efter sticka för att drömma sig bort till lyckliga stunder. Det är så hon trots allt dör; innesluten i vad som utifrån är hemskheter, men inombords - med en varm känsla av tillfredställelse och fullbordan.

När Luleå rytmik och balettförening fyller 40 år är det HC Andersens saga de väljer som jubileumsföreställning.
I den här versionen är flickan med svavelstickorna inte en liten flicka utan en ung kvinna som sitter ute i snöfallet med sina röda, högklackade skor och drömmer sig bort medan hon rattar in olika radiokanaler på en gammal transistor.
Hennes drömmar är inte bara vackra och ljuva, vissa är också mörka och hårda. Rent av psykedliska.
Men det slutar i ett inferno av discodans och glitter - och därmed har dansaren med de röda skorna kanske fullföljt sitt livsöde.

Flickan med svavelstickorna är mycket scenisk och ofta teaterlik. Den tar sina friheter med historien och svänger den till nutid och känslor som vuxna kan relatera till.
Den tar sällan ut svängarna rent fysiskt, men på sitt lågmälda vis berättar ändå rörelserna historien och för den framåt. Det sceniska uttrycket har prioriterats, och helhetsintrycket av dansarna tillsammans.
Dansmässigt är det ingen världsomvälvande föreställning, men den berör ändå. Främst via att koreografer och dansare bemödat sig om att faktiskt bygga känslomässiga relationer till karaktärerna.
Det för tankarna till tanztheatergenren. Och den är alltid uppskattad, i alla fall av mig.