Sverige i början av andra världskriget var en filial till Nazitysklands ekonomi genom Wallenbergsfären och Stockholm en spioncentral med Norsk Hydros tungvatten och nazisternas stulna konst som tunga målobjekt.
Den bilden ges i Sören Bondesons nyutkomna roman ”Lögnen är en annan sanning”. Om man vill faktakolla finns på nätet bland annat en skrift av Martin Fritz och andra ekonomihistoriker från Forum för levande historia: En (o)moralisk handel?, skrift nr 2 2006. Där listas mängder av andra källor. Tyskarna ägde svenska gruvor, Wallenberg hade i hög grad byggt upp Norsk Hydro och var (genom Herbert Littfett, säger Bondeson) inblandad i IG Farben som producerade gas för gaskamrarna. Man kan säga att den svenska debatt från ungefär 1990 som ifrågasätter graden av anpassning “för att hålla Sverige utanför kriget” ger det perspektiv som Bondeson förvaltat till tidsenlig thriller.
Bondeson har en efterskrift om att hela ramberättelsen hittats i en Värmlandsstuga efter en Axel Severin som länge var intagen på Säters sjukhus för psykos. Bondeson ska själv mest ha lagt till litterära effekter, alltså. Severin går inte att spåra, men kvinnliga huvudpersonen Elsa, som lyckades fly till Skottland efter spionuppdrag för engelsmännen, gör det. Jag kan inte se att han haft någon annan anledning att påstå detta än att det är sant. I romanen finns korta avsnitt av ett tidsskikt från femtio-talet där huvudpersonen Severin beskrivs som vagt psykotisk; det måste väl ändå vara tillagt?
Själva greppet att hitta en dagbok och koka roman av den är ju inte helt ovanligt, tänk till exempel på Lars Andersson. Det är väl avsett att öka känslan av autenticitet. Det ger i detta fall en förevändning att teckna hela Severins livshistoria, inklusive en barndomsbakgrund till hans psykos. Sammanföringen av dessa drömlika sekvenser från hospitalet och actionscenerna i extremt högtempo från kriget sker liksom inte.
Bondeson har förutom tiotalet tidigare romaner, dikt- och novellsamlingar givit många kurser i litterär gestaltning. Där säger han sådant som att “En roman med tunna karaktärer är helt enkelt ingen särskilt god roman ... Vanliga misstag är att skriva för lite om människornas inre liv eller att vara för fyrkantig i beskrivningarna ...”
Detta kan allmänt sett passa väl på mycket av action-genren. Det är bara det att det är väldigt vad Bondeson själv översvämmar sin text med schabloner av ljus från olika vinklar och med ett dussin egenskaper som upprepas sida upp och sida ner, så man till sist blir säker på att han inte verkligen har starka upplevelser av ljus, utan bestämt sig för dessa schabloner. Samma gäller karaktärsteckningarna som närmast består av allmänna ansiktsformer, ingen koppling mellan inre monolog och begriplig psykologi, utan tyvärr också här schabloner.
Bondesons berättande dundrar på med en täthet som är orimligt hög, på gränsen till att texten sprängs. Jag la dock märke till några originella ord och någon hyfsat träffande bild: “narkall vind” sidan 199, “kastsjok av snö virvlade i vinden”, sidan 351.
Vad övrigt är, är alltför bullrigt.