– Det var en fin segling och mottagandet vi fick på Saint Barthélemy var fantastiskt, berättar Per Tingbrand, en av deltagarna.
Besöket ledde till ett vänortsförhållande, och i dag firas Piteådagen varje år på ön.
I huvudstaden Gustavia finns gatan ”Rue de Piteå”, medan Piteå har Saint Barthélemypromenaden mellan Stadshuset och Svartudden.
De kan tyckas vara ett omaka par; tropiska St Barth och kalla Piteå. Men det finns en lång svensk historia på ön, och det var den som fick Tingbrand att ta med ön i rutten på seglingen för 40 år sedan.
– Det var spännande att utforska Sveriges gamla koloni. Besöket väckte ett intresse hos mig för St Barth, säger Per Tingbrand, som länge var verksam som advokat i Piteå men nu på ålderns höst är bosatt utanför Stockholm.
Men vi tar det från början. Den lilla ön siktades av Columbus 1493 och namngavs efter upptäckarens bror Bartolomeo. Fransmännen började kolonisera ön på 1600-talet och den befolkades då främst av buckanjärer, vilket är en karibisk term för sjörövare. Deras levebröd var plundring, främst av spanska skepp. Dessa var ofta fyllda med skatter som rövats i Sydamerika, och nu var på väg hem till moderlandet. Med tiden minskade dock sjöröveriet, och buckanjärerna tog sig ”civila” arbeten som handelsmän och fiskare.
St Barth var för torr för att, likt andra öar i Karibien, bli en sockerrörsplantage. Den låg därför i stort sett utanför den ordinarie koloniala ekonomin, och rönte föga intresse i Paris. Därför passade det stormakten ganska bra att överlåta ön till Sverige 1784. I utbyte fick Frankrike handelsrättigheter i Göteborg.
Någon större succé blev aldrig detta svenska kolonialäventyr. Kung Gustav III försökte göra St Barth till ett frihandelscenter. Profiten minskade dock när Storbritannien öppnade sina karibiska hamnar för handel med den nya staten USA. Sedan infördes allmän frihandel i området, och de svenska vinsterna uteblev. Faktum är att ön blev en förlustaffär, och staten var tvungen att skjuta till pengar för underhållet. Till slut valde Sverige att sälja ön till dess förra ägare, Frankrike. Detta skedde 1878, och en nära 100-årig svensk närvaro i Västindien tog slut.
Än i dag lever dock svenska arvet på St Barth. Fransmannen Laurent Girodon, som är på ön för att handla med ädelstenar, lyser upp när jag berättar att jag är från Sverige.
– Ah, la l´île suédoise, ”den svenska ön”, utbrister han och visar sig kunna sin karibiska historia.
Att det finns en marknad för ädelstenar på en ö med knappt 9000 invånare har sin förklaring. St Barth lever idag på turism, och det är inga fattiglappar som kommer. Tvärtom, man har satsat på lyxturism. Flera kändisar har hus här, och speciellt vid nyår ligger yachterna uppradade i hamnen.
– Det är på gott och ont. Visst, det är dyrt här men å andra sidan är ön liten och skulle förlora sin karaktär med massturism, menar Laurent Girodon.
Öns speciella historia lockar förstås en och annan svensk att komma hit. Huvudstaden Gustavia, döpt efter Gustav III, har fortfarande en del som påminner om den svenska tiden. Detta trots att mycket förstördes i en orkan och brand 1850 . Till exempel är gatuskyltarna både på franska och svenska och resterna av tre svenska fort blickar över staden: Fort Gustave, Fort Karl och Fort Oscar.
Det bestående intrycket av Gustavia är hur rent och prydligt det är. Inget skräp, inga oattraktiva souvenirbutiker eller snabbmatskedjor. Samma sak gäller för landsbygden. Alla skyltar är diskreta och smälter in i miljön, och ingenstans ser man de sjaskiga tomter som annars är vanliga i Karibien.
St Barths främsta attraktion är stränderna. Anse de Grande Saline är uppkallad efter en närliggande saltdamm, och är populär bland nudister och gayturister. För den konservativt lagde kanske Anse du Gouverneur, en kilometer västerut, passar bättre. På gångavstånd från Gustavia ligger engelskklingande Shell Beach. Vilken strand du än väljer är det värt att stanna till solnedgången; är det en klar dag kan den vara magisk.
Det inre av St Barth är också en värt en titt. Landskapet är torrt, bergigt och inte sällan dramatiskt. Öster om Gustavia ligger de flesta av de exklusiva hotellen och celebriteternas likaledes påkostade villor.
Maten på St Barth har få spår av det svenska köket. Tack och lov, skulle kanske en del säga. Det är ”haut cuisine” som gäller, och som alltid i Frankrike är mat lite av en konstart. Att få ett jobb som kock här är inte lätt, vilket fransmannen Jacky Matiquet kan intyga. Han har arbetat som kock på lyxkryssare i många år, men att få in en fot på St Barth är ”très difficile”, mycket svårt. Det har blivit nobben överallt, berättar han över en öl på den annorlunda baren Le Select. Annorlunda därför att rekvisitan genomgående har blågul anknytning. Svenska flaggor, svenska vykort, lagvimplar, halsdukar, dalahästar och fotografier!
Detta ”måste-vattenhål” för varje svensk besökare är ett verk av Marius Stakelborough. Denne 94-åring är en levande legend på ön och har sett som sin livsuppgift att vårda relationerna med den forna kolonialmakten. Förutom hans klassiska ”svenskbar” har han varit värd för åtskilliga svenskbesök på ön och till och med träffat kung Carl XVI Gustaf. Hans efternamn kommer förresten av den svenske guvernören Berndt Robert Stackelberg, som förvaltade ön 1812–1816.
– Marius är en enastående personlighet och sann vän. Han ligger bakom mycket av vänskapsförhållandet mellan St Barth och Piteå, berättar Per Tingbrand, som träffade Marius på sin första seglats till ön 1976.
Efter den visiten har det blivit många fler, och Stakelborough har gjort ett antal svarsvisiter till Sverige och Piteå.
– En gång var det 25 minusgrader i Piteå när han kom, skrattar Per.
Numera firas Piteådagen på St Barth i samband med Sverigeveckan i november varje år, och då genomförs också löpartävlingen Gustavialoppet.
De fyra piteseglarna må ha misslyckats med sin ”återerövring” 1976, men de satte onekligen Piteå på kartan borta i Västindien. Ibland är steget inte så långt från polcirkeln till tropikerna.