Runt varannan eller var tredje sommar var det dags att åka till Kina igen. I november började pappa prata om billiga flygbiljetter, varpå mamma suckade och hela konversationen urartade i en diskussion där de gnabbades om gränsen mellan framförhållning och ren överdrivenhet.
Som i en gammal inövad teaterpjäs spelade de sina roller kärleksfullt och lojalt, härmade varandra med förvrängda röster och använde ätpinnarna som förlängningar av deras ansikten; viftade indignerat i luften för att hävda sin oskuld eller för att peka anklagande på varandra.
Därefter följde en förhandling där mamma och pappa förhandlade om tiden vi skulle spendera hos farmor respektive mormor. Ingen verkade någonsin ta sig vinnande ur striden förutom pappa som de kommande dagarna antingen var nöjd över att ha lagt vantarna på de billiga flygbiljetterna eller lätt nedstämd över att ha missat det gyllene tillfället.
Vi brukade åka i juni, just innan man kunde börja gå barfota på altanen. Från Luleå till Stockholm. Stockholm till Beijing. Beijing till Shenyang eller Xiamen, beroende på om vi skulle åka till mormor eller farmor först.
Hur många gånger jag än hade varit i Kina kunde jag aldrig värja mot det första intrycket. Chocken som slog emot mig varenda gång vi klev av planet, som om det vore den första gången. Den varma, oljiga luften som klibbade sig fast på kroppen. Rytmen av ett nytt obegripligt språk i det böljande bakgrundssurret. De svarta tecken, vilka förblev små svarta streck av hemligheter hur mycket jag än stirrade. Den knaggliga figuren som väntade i ankomsthallen, klappade en med varma handflator och sa ”välkommen hem” med ett milt, liksom fuktigt skratt.
Och varenda gång, som om det vore den första gången, fann jag aldrig något bättre att göra än att le och nicka försiktigt åt min morfars ord.
Jag nickade för att visa att jag hört vad han sagt. Jag nickade för att säga att jag saknat honom. Jag nickade för att jag var hemma, i mina föräldrars, morföräldrar och släktingars hem. Jag nickade för att jag inte var hemma, i Sverige. Jag nickade för att jag inte visste om jag någonsin kunde känna mig hemma här. Jag nickade för att säga att jag inte kunde vara annat än hemma här, hemma som i tillsammans med mina föräldrar, morföräldrar och släktingar. Jag nickade för att jag älskade min morfar och önskade att han förstod att det var mitt fega sätt att säga ja, jag är hemma nu, fast nej, fast skitsamma, men hur som helst är jag är så glad att se dig.