Det finns kulturer där gråterskor anlitas för att ordna den rätta stämningen vid en likvaka. Kanske finns det en motsvarighet också i teatervärlden, att anlita gråterskor som tar plats i publiken för att understryka en tragedi som kanske annars inte når utanför scenen.
Här handlar det om komedi och med skrattare, ett intensivt, högljutt skrattande när huvuddelen av publiken stannar vid ett leende. När denna premiärföreställning är över stiger de högröstade skrattarna ur publiken upp på scenen och tar emot publikens tack för föreställningen.
Kanske behövdes de just denna kväll i Haparandas fina teatersalong. Nina Hemmingsson, Sara Granér och Nanna Johansson är populära serietecknare med samhällskritisk udd. Deras serier har förvandlats till ett sceniskt collage kring fyra bajamajor och ett oräkneligt antal svävande ballonger. Det är en fin scenografi och de fyra skådespelarna får växla mellan 18 olika karaktärer.
Det är en inte alldeles enkel uppgift, att göra en teaterföreställning av en samling seriestripar. Det blir ungefär som serierna är, roliga enskildheter, men där det inte hänger samman. Det blir inte en historia med en början och ett slut.
Men det är stundtals roligt även om det inte når nivån upp till det mest högröstade skrattandet. Det handlar om människor på en stadsfestival, om familjeliv, längtan och trängtan, ensamhet, politisk dumhet, ungdomlig vilsenhet, sexuell svält och så mycket annat som kommer till uttryck när människor samlas.
De minnesvärda inslagen är Louise Löwenberg som kommunens starke man som sparkar arbetslösheten i röven, Eva Rexed som återkommande förnumstig dietist, uppfylld av kostfibrer och Malin Cederbladh som sexträngtande farmor.
Det är frispråkigt och för en vuxen publik, men varför ett tilltal som om salongen var fylld av dagisbarn? Varför inte våga vuxenteater? Nu är den fina scenografins färger så högröstade, skådespelarna i sina stundtals clownliknande kostymer ofta så övertydliga och hojtande.
Så egentligen blir det 18 karikatyrer i stället för karaktärer på scenen, men så är väl serievärlden.