Det är en omöjlig uppgift att ta del av Kulturnattens hela utbud. Det gäller att välja och kanske skulle programmakarna underlätta för publiken genom att utgå från tiderna i stället för skådeplatserna. Kanske är det också i tidigaste laget att dra igång redan innan middagstid på lördagen, men å andra sidan var nästan allt avblåst i god tid innan midnatt.
Det litterära inslaget stod stadsbiblioteket för. Poesinätverket Slam och Tanke lyfte fram flera poeter. Peo Rask är en av dessa och han lät publiken ta del av något han kallade "foesi" och som enligt honom till skillnad från dikten bygger på rena fakta. Annars brukar begreppet avse en sammankoppling av poesi och fotografi.
Rask bjöd på en, om uttrycket då tillåts, "foetisk" resa till den insomnade järnvägsknuten Jörn i Västerbotten, som ett exempel där inlandet fått ta stryk.
Bland tomhetens öde gator och kallställda hus finns bara stolheten kvar i tre bygdens tre författare, vars porträtt hänger i biblioteksfilialen: Sara Lidman, Birger Vikström och bygdens egen historiker Göran Marklund. Jörn är glömt bland de glömda och bara narrtågen passerar nu genom det förr så livliga järnvägssamhället.
Från det talade språket bar det av till teckenspråket. Sunderbykonstnären Kerstin Westin har gjort en barnbok för döva efter ett telefonsamtal från Marika Lindberg, som har två döva barn.
- Jag tittade in på biblioteket och där fanns bara nio böcker på teckenspråk. Jag hade en uppgift att fylla, säger Kerstin Westin och efter två års arbete visade hon nu resultatet, Peka och teckna som boken heter och som hon illustrerat med egna bilder.
Syskonen Albin, 4 år, och Artur, 2 år, fick de första exemplaren av boken, för de var där med mamma Marika Lindberg.
Det var musiken som dominerade denna kulturnatt. Den som tog sig ett bad i Pontushallen fick simma till stråkmusik, för på bassängkanten hade Luleå musiksällskap under ledning av Göran Lindgren tagit plats.
Men är också jojk musik? Nationalencyklopedin beskriver jojken som "improviserad samisk sångtyp bestående av korta enkla motiv som upprepas fortlöpande i avancerade rytmiska mönster ofta med inslag av meningslösa stavelser".
Kanske håller inte Simon Issàt Marainen med om det där med meningslösa stavelser och de flesta av oss som lyssnade på hans jojk i Norrbottens museum kunde inte bedöma meningen med stavelserna. Där fanns bara några få som behärskar samiskan.
Trots detta var museets kafé proppfullt inför Marainens framförande och han gav en fin vägledning på svenska in i de jojkar han framförde. De flesta är personjojkar, jojkar om enskilda människor. Han jojkade om sin bror, "han är som en virvelvind", och det jojken lät som en virvelvind.
Så det finns glada jojkar, men också dystra, om tvångsförflyttning, om olycklig kärlek och om en annalkande undergång. Simon Issàt Marainen berättade också om jojken som ständigt återkom till honom efter misshandeln han råkade ut för och som han vårdades för på Sunderby sjukhus.
- Jag var på fel plats vid fel tidpunkt. Jag fick näsbenet knäckt, men ingen kan knäcka mig och mitt liv.
Simon Issàt Marainen har spelat in två cd med jojk och en tredje är nu på väg.
Domkyrkan hade tagit steget över sundet, till Danmark. Kathrine Heilesen, som även kallar sig Valkyria, spelade melodisk nordisk underground och melankolisk drone folkmusik. Hon spelade på en liten, liten harpa men också på andra ovanliga instrument och det var andäktigt i den välbesatta domkyrkan.
På de flesta arenor var det populärmusiken som dominerade och oftast med lokala artister. I restaurangen Musikomat sjöng Anna Karlsson till Per Sundqvists gitarrackompanjemang, även om det först saknades en sladd till tekniken innan han kunde komma in i spelet.
På Köpmantorget fanns Berlinsscenen där det blev många modevisningar men också musik med bland annat The Happy Chaps, som spelade akustisk countrypop innan kvällen blev så mörk att den passade för Cemi Istari, en performancegrupp från Umeå, och deras eldiga verk.
Och Kulturnatten lockade ut luleborna på centrums gator, men denna lördagskväll i åldrar som annars inte vågar sig ut. Trots folklivet var det lugna gatan.
- Som en genomsnittlig helg i Luleå, varken mer eller mindre, var länsvakthavande polisbefäls sammanfattning av den sjätte Kulturnatten.