Mot slutet av året firar Finland 100 år som självständig nation, så visst lockar en ny skrift om vårt multifascinerande grannland.
Redan omslaget antyder den antiklimax som väntar. På svart yta står titeln SuomiFinland i liten tunn stil, blekt blåvit. Betydligt större och i orange står författarens tilltalsnamn, det han delar med en västerbottnisk järnvägsknut.
Jörn har gjort sig till huvudperson och medger att texten är nästan perverst självcentrerad.
Visserligen har han varit med i 84 av de 100 åren, men perspektivet blir för snävt. Han skriver att Finland inte är världens navel, utan snarare dess stjärt, så kanske är det därför han ägnar sig åt eget navelskådande. Skitsnack kommer också till uttryck, som det tenderar att bli när vi gamla gubbar lossar på gnällbältet.
Självförhärligande är han däremot inte. Ful, sällan leende och dyr i drift - så beskriver han sig och finner det tveksamt om det lönar sig för samhället att hålla sådana äldre personer vid liv.
Samtidigt kallar han det en totalpervers mentalitet, att vilja privatisera vården och bedriva den till minimal kostnad för att nå maximal vinst. En svensk känner igen sig.
Lika brutalt kritiserar han invandringspolitiken, läs utstötningspolitiken. Den förklarar han dels med Finlands nationella egoism och starka känsla för det egna reviret, dels med det motbjudande och främlingsfientliga partiet Sannfinländarnas inverkan.
Fast han vill förbjuda burqa och niqab. Han vill kunna se människor i ansiktet.
De som hört att det råder paradisiska förhållanden i Finland bör lyssna igen. Donner slår fast att det inte är sant. Desillusionerat dyster konstaterar han att drömmen om ett tolerant och öppet Finland håller på att gå i kras.
Som riksdagsman umgicks han med politiker, men han tycker att det är sällsynt med en förening av hög intellektuell nivå och politisk makt. De gubbar som dominerar regeringen vill han inte kalla bildade.
Ett problem som Finland har gemensamt med Sverige är att inget parti numera lockar mer än cirka 25 procent av väljarna. Krystade koalitioner blir nödvändiga och det gör det omöjligt att genomföra nödvändiga reformer.
Donner avglorifierar även gamla presidenter, fnyser åt de idrottstokigas tendens att göra helgon av skattesmitande idrottsstjärnor, dömer ut arkitektur och ekonomi och kallar folk upptagna av mobiltelefoner för drogade dumhetskonsumenter. Få undgår kritik.
Det gör inte heller själva nationen. Finland är bara en liten fågel, en mask eller en fluga, i världens stormar. Ju mindre det talas och skrivs om Finland desto bättre.
Ändå, alltså, hans paskill, alltså smädesskrift. Att provocera har han alltid gillat och kanske lyckas han igen.
Allt sker med hans igenkända stil, knarrande, koncis och nonchalant. Ibland är han underhållande, men ibland känner man sig som läsare bara likgiltig.
HANS OLOV OHLSON