Cristina och Tore Öberg hade hört talas om dokumentationen som Riksantikvarieämbetet lät göra inför byggandet av Letsi kraftstation. Cristina är femte generationen av de första nybyggarna i Sjokksjokk och de har sitt sommarboende där.
- Jag fann fakturan som fotografen skickat till Riksantikvarieämbetet för de 300 fotografier han tagit, men sedan var det svårare att hitta bildsamlingen. Till slut fann vi en kartong bland Harald Hvarfners efterlämnade samlingar på Nordiska museet, säger Tore Öberg.
Det var Hvarfner som valt ut Sjokksjokk för en dokumentation. Senare blev han legendarisk chef för Norrbottens museum innan han nådde toppen av karriären som chef för Nordiska museet.
Av bildsamlingen från nybyggarbyn Sjokksjokk har Cristina och Tore Öberg gjort boken De bodde bland samer på eget förlag och som inte bara handlar om nybyggarna innan kraftverksbygget. De går betydligt längre tillbaka i historien.
- En spännande plats där många valde att bosätta sig och i gamla tider ett kommunikationscentrum där Stora och Lilla Lule älv löper samman. Här var det bosättningar från stenåldern. Hit kom birkarlar från kusten och gjorde affärer. Sjokksjokk var en av fyra marknadsplatser innan Jokkmokk fick ensamrätt att hålla marknad, säger Tore Öberg.
Från 1605 var Sjokksjokk den största samebyn i Norrbotten, men 1903 avvecklades den och gick upp i andra intilliggande samebyar. Sjokksjokk hann också vara nybyggarsamhälle under 130 år, men avvecklades 1960 i samband med Vattenfalls vattenkraftsutbyggnad.
Och det var då som namnet Sjokksjokk försvann ur kartböckerna.
- Det kom några vänner från Amerika. De hade skaffat en tysk karta och där var Sjokksjokk fortfarande utmärkt. Det enda som nu finns kvar är en liten vägskylt till en enskild väg, säger Cristina Öberg.
I boken beskrivs inte bara samebytiden och nybygget Sjokksjokk, som ändade med vattenkraftsutbyggnaden och den sju kilometer långa avloppstunnel som ledde vattnet från Lilla Lule älv till Sjokksjokk.
År 1826 föreslogs byggandet av en masugn i Sjokksjokk och vägar skulle brytas till Gällivare och Jokkmokk, men något bruk kom aldrig att byggas.
Det är många männniskor som passerar revy i boken. Där finns Sierri-Johan, oäkta son till en piga och som kom att utveckla renskötsel och jordbruk och vars son kom att äga 1 000 renar vid sidan av jordbruket.
En mera sentida person som uppmärksammas är landsfiskalen Erland Ström i Jokkmokk som samlade in 1 200 samiska föremål och gav grunden för Ájtte-museet i Jokkmokk.
- Den största silverbägaren som finn i museet är från Sjokksjokk, säger Tore Öberg.
Cristina Öberg har i bokarbetet främst fastnat för sin egen mormor.
- En fascinerande människa som hävdade egna intressen vid sidan av hushållsgöromålen. Det handlade om konsthantverk. Hon vann också en teckningstävling där priset var ett stipendium för studier i Stockholm.
- Men några studier blev det inte.
På en av bokens bilder sitter mormor Hilda Nilsson vid årorna i en båt.
- Fisket var också ett stort intresse och hon fiskade på egen hand ända en bit upp i 80-årsåldern. Hon hade ju älven utanför huset.
När vattenkraftutbyggnaden var klar, tunneln byggd och vattennivån högre, vågade hon inte längre övernatta i sitt hus.
- Hon hade mardrömmar om att huset skulle rasa ut i älven.
Cristina och Tore Öberg har gett sitt bidrag till den norrbottniska historien när de lyft fram det som fanns i Harald Hvarfners kartong.
- Men det finns säkert fler bildskatter från den stora kraftverkutbyggnadens tid, säger Tore Öberg.