Människan är helt dum i huvudet. Vi är faktiskt helidioter hela bunten.
Här i vårt län där du och jag bor våldtas kvinnor, i Indien våldtas kvinnor och hängs upp i träd och i Thailand våldtas barn och tvingas sedan att leende sälja sig själva, sina kroppar till vidriga vuxna som inte förstår att barn är oantastliga och inte har med sex att göra. Hur kan människan tända på ett barn? Hur kan människan låta sin sjuka lust gå före ett barns liv? Hur många barn dör när de våldtas av vuxna? När slutade vuxna känna empati?
I Sierra Leone, Kambodja och Vietnam är det status att ta en oskuld. För tio år sedan våldtogs mängder av tio-åringar i dessa länder. Nu är det annorlunda. Nu våldtas treåringar. Treåringar som får läkarvård för våldtäktens fysiska skador och sedan får bära på skadade tankar resten av sina liv, treåringar som sedan anses som orena av sina föräldrar som därmed säljer treåringen till bordeller, där övergreppen återupprepas 20 till 30 gånger per dygn av betalande kunder. De barn som protesterar blir slagna och bestraffade, en flicka som journalisten Nicholas Krisfof bland annat berättar om i sina dokumentärer som just visats på teve, fick sitt öga utstucket av bordellägaren och medan ögat fortfarande blödde tvingades hon fortsätta sälja sin kropp.
Det är så vidrigt så det går inte
att ta in.
Det finns så många dimensioner.
Det finns så många fel.
Samtidigt som vi förkastar förfarandet riktar vi snabbt vår uppmärksamhet på någonting annat. Det händer ju inte här. Men det gör ju det och var det händer spelar dessutom ingen roll. Det är att det händer som är det fruktansvärda, det som gör vår värld till en allt mer osäker plats att leva på, för oss alla, speciellt för kvinnor.
Här, där du och jag bor våldtas kvinnor, unga kvinnor och barn, här förtrycks kvinnor och kvinnor negligeras, när en man ryter ifrån är han en karlakarl medan en kvinna är en gnällkärring eller hysterika.
För några år sedan skrev jag om ensamkommande flyktingbarn som försvinner. Fyra barn hade så långt det året försvunnit från Norrbotten. Ingen visste vart de tagit vägen och ingen brydde sig om att söka efter dem. De var borta och de fick vara borta. De senaste fem åren har fler än tusen asylsökande barn försvunnit i Sverige, en del av dessa förmodas vara offer i människohandel. I Sverige våldtas unga flickor främst av en nära anhörig. Hur är det möjligt? Men vem bryr sig?
Samtidigt glorifierar vi böcker som El James trilogi om ”Femtio nyanser...” där en äldre mentalt skadad man kontrollerar och äger en oskuldsfull kvinna som sexleksak, vi hyllar äldre män med unga fruar, vi höjer inte på ögonbrynen längre åt importfrusyndromet och vi konstaterar krasst att ”han brukar slå henne” om grannen och vi gör det utan att polisanmäla. Vart är vi på väg?
Ja, vi människor är faktiskt helidioter och dumma i huvudet.
Att just jag och du inte förgriper oss och förstör livet för barn runt om i världen gör inte att vi har rätt att göra ingenting.
Att just du och jag inte förgriper, förstör och förgör barn gör dig och mig istället extra tvingade att göra någonting.
”Men vad ska vi göra?” frågar min mamma. Jag vet inte, men vi måste göra någonting, alla måste göra någonting. Det är samma med miljön, vi måste göra någonting mer än sortera sopor.
Vi måste göra någonting på riktigt och ett jättelitet någonting är så mycket mer än ingenting. När vi gör ingenting är vi nära nog lika stora idioter som karlarna som kör in kuken i en treåring. Grattis till oss.