KONST
Skagen – en skandinavisk konstnärskoloni
Waldemarsudde, Stockholm
Pågår till den 26 januari
Konstnärskolonin på Skagen levde i knappt 100 år och började med Martinus Rörbye som slog fast att "utan människor sade honom landskap, stadsbilder och andra miljöer inte mycket". Det höll Skagenmålarna fast vid ända fram till att den sista Skagenmålaren Anna Ancher lade penslarna på hyllan på 1920-talet.
Det var människan som gällde och det var naturligt i 1800-talets naturalism. Målarna i Skagen skildrade Skagenborna i hemmen, fiskarna, de egna vännerna och konstnärskamraterna.
Julius Lange, konsthistoriker och konstkritiker vi denna tid, uttryckte det som att "all konst handlar om och, där det fulländade finns, är skildringen av människan och det mänskliga".
Först ut var alltså Rörbye, som slog upp staffliet i Skagen 1833. Han påträffas inte i utställningen på Waldemarsudde, som har tyngdpunkten på glansperioden 1870-1910. Där finns alla de andra kända namnen: Anna Ancher, Michael Ancher, P.S. Krøyer, Marie Krøyer, Viggo Johansen, Christian Krohg, Oscar Björck, Johan Krouthén, Wilhelm von Gegerfelt och Anna Palm.
Konstnärerna i Skagenkolonin hade ofta arbetande människor som motiv och inte minst det ibland dramatiska fiskarlivet. Michael Ancher visar beslutsamma män med skägg som drar upp eller sjösätter båtar. Dessa fiskare låter Ancher dela på samma ansiktsuttryck.
Målarna delar också på modellerna. Fiskaren Lars Gaihede har ett speciellt utseende som flera av Skagenmålarna fastnar för och målar. Michael Ancher har målat honom, men hustrun Anna Ancher gjorde det bättre.
Och så har vi solskensmåleriet, ljusklädda kvinnor som vandrar med parasoller på sandstranden. De är kanske de mest typiska Skagen-målningarna som fastnat i minnet, förutom konstnärernas egna fester.
Det är roligt att bland alla de sedan länge omhuldade Skagenmålarna också få stifta bekantskap med några mindre kända. Där finns Johan Krouthén med den somriga målningen Halmstackar, som ger en lite annorlunda bild av det havsnära Skagen. På den målningen kan havet bara skönjas där någonstans långt borta i bakgrunden.
Denna utställning handlar om de många männen bland Skagen-målarna, för det var nästan bara män. Samtidigt känns det vi får se av kvinnornas måleri som mera lockande. Där finns en målning som bryter Skagen-mönstret, Marie Krøyers Flicka i helfigur, sedd i profil som lämnar lite åt betraktarens fantasi. Här finns inte fotografiskt återgivna detaljer, som i så många andra målningar, men hon står där i sanden i det där speciella ljuset och det är ju det som är det speciella med Skagen och Skagenmåleriet.
Och så Anna Anchers En gammal man skär pinnar, där hon målat den ofta anlitade modellen Lars Gaihede. Det råder ingen tvekan om att det är Anna Ancher som gör Lars Gaihede bäst.
Waldemarsudde ger ett återseende för den som besökt Skagen, men det går inte upp mot att vara där på platsen för ljuset, sanden, grenen och Bröndums hotell och Skagens museum.
Utställningen på Waldemarsudde avslutas med en nutida fotografisk del där Annica Karlsson Rixon med ett antal fotografier i strandmiljö söker skildra nätverkandets betydelse för dagens konstnärskap. Hennes ambition når inte fram.