Den gula postbussen släppte av oss ungar vid vägen till oss, och lastade samtidigt av ett par kartonger med mat. Fram med vedkälken, om det var vinter, eller skottkärran om det var sommar, och fort hem med provianten. Till och med ett glasspaket kunde hålla sig de två milen från Jokkmokk, väl inlindat i tidningspapper. Praktiskt och bra, och med snälla expediter på affären, som såg till att varorna var ok. Men samtidigt skämmigt, eftersom hemsändningen visade dels att vi saknade bil, dels bodde ute på landet. Om man då fått höra att fredagens mathändelse hos oss, skulle vara det absolut modernaste, 50 år senare, hade vi knappast trott det.
Det finaste man kunde tänka sig då var att spatsera i matbutiken, med kappa, hatt och handskar på sig och göra familjens INKÖP. Få fråga om det fanns någon leverpastej idag, eller påpeka att den där korven kanske hade sett sina bästa dagar.
Samma sak gällde för kläder. Vi fick den där postorderkatalogen, och försökte föreställa oss om kläderna skulle passa. Den shoppingen var dock inte lika skämmig, eftersom katalogerna följde modet. Postorderhandeln distribuerade inte bara varor, utan även en klädkultur. Man kunde vara lite moderiktig fast man bodde i en avkrok.
Tänk att vi var så före vår tid, på den där efterblivna landsbygden! Nu är det högsta mode att beställa allt man behöver. Nästan utan undantag finns allt att ”skicka efter”, vilket för oss, då på 60-talet, var ett socialt stigma, men som nu är lösningen för alla.
Att handla i en butik är en social händelse med fysisk interaktion, och en aktivering av många sinnen. Levande blommor, härsken fisk, nybakat bröd, impregnerade skor, färgkaskader, och en presentation av alltsammans, som alltid väcker känslor. Man kan bli glad av att få se en gammal bekant, eller förbannad på någon som tränger sig i kön. Men man känner att man lever.
Internethandeln är praktisk, tidsbesparande och effektiv, och håller i de flesta fall vad den lovar. Samtidigt är den fragmenterad i sin upplevelse av det man vill köpa, eftersom man tittar på varje sak för sig. Någon social interaktion kan man knappast tala om heller.
Vi shoppar, jobbar, pluggar, och sköter till och med många av våra relationer på distans idag. De sociala mönstren är permanent förändrade. Inom IT talar man om metaforen ”moln”. För individen handlar det snarare om en ”bubbla”, som är digitalt genomskinlig, men närmast ogenomtränglig för fysiska möten. Det är som att leva i en dykarklocka, med alla faciliteter, men med omvärlden på distans.
Frågan är hur detta påverkar vårt sociala tänkande och våra kulturyttringar.