Författare har i alla tider lockats av att gissla småstaden. Finns något bättre? Jo, att gissla småstaden som tror sig vara större än den är.
Hans G Westerlund (1895–1974) debuterade i denna genre. I sin roman Smiths i Gamleå, utgiven av Bonniers förlag 1927, satte han invånarna på Gültzauudden i Luleå under lupp.
En av en romans viktigaste meningar är dess första. Hans G Westerlund gör ingen besviken.
”Gamleå torde vara en i litteraturen hittills okänd plats och gud vet vad den har där att göra. Utan den ställning i det totalistiska systemet som exempelvis Öbacka intager, utan att kunna skryta med originella invånare som Wadköping, utan Grönköpings universiella betydelse, utan att ens i likhet med Trosa, Ystad, Haparanda, Åmål, Arboga, Kalmar, Södertälje och hundra andra av Sveriges städer ha sitt namn knutet vid ett ordstäv, framsläpar den lilla staden sin tillvaro i obemärkthet, en och annan gång bruten av en flykt på pressens vingar, när någon av de skandaler inträffar som visar att Gamleå trots allt är vaket och följer med sin tid.
Att Gamleå härmed gör sin entré i litteraturen beror dock ej på dess betydelse i sig själv, endast och allenast på att den råkar vara mantalsskrivningsort för denna berättelses hjältar och hjältinnor.”
Smiths i Gamleå påminner en del om Gideon Wahlbergs Söderkåkar, August Strindbergs Hemsöborna och Hjalmar Bergmans Markurells i Wadköping. Det stora finns i det lilla.
Gamleå och i synnerhet invånarna på udden befinner sig vid ett vägskäl. 1920-talets småstadsidyll stod inför förändringar. En ny, modern tid var i antågande – men Gamleå skyndar långtsamt ...
Det som ger skildringen sprängkraft är att flera personer var igenkännbara. Det blev en bok som det tisslades och tasslades om.
Caroline Graeske har i en essä i boken Gültzauudden – minnen från förr, tankar om framtiden skrivit om detta:
”En familj på Gültzauudden pekades dock ut och efteråt talades det om en familjetragedi, med självmord som följd. Nämnas ska att författaren Westerlund […] en gång var förlovad med en flicka som bodde med sin familj på Gültzauudden, men förlovningen bröts och Westerlund lämnade staden för att påbörja en litterär bana söderut.”
Skönlitterär hämnd? Jo, kanske. Men eftersom litteraturen inte har plikt att redogöra får vi kanske inte veta.
Här finns anledning att säga något om norrbottnisk litteratur. Varför är den så ofta bakåtblickande? Tomma lador är tomma lador. Nedlagda fabriker är nedlagda fabriker. De rör sig ingenstans. Än mindre hotar de någons position.
Skildringar av samtiden, däremot, kan säga ett och annat.
För Hans G Westerlund blev det ingen uppföljare till Smiths i Gamleå. Vad gäller det beslutet påverkande kanske några rader i ett brev från mamma Lova:
– En sådan succé till och jag går under.
Hans G Westerlund flyttade till Stockholm. Han kom i kontakt med författarna Einar Malm och Wilhelm Moberg. De startade en vandrarklubb till vilken Eyvind Johnson senare anslöt sig.
Einar Malm har berättat att de ett par gånger i månaden strövade ”med ryggsäcksfrukost ivrigt diskuterande genom Stockholms då inte sönderbyggda omgivningar, och efteråt åt vi middag hos varann – mest hos Westerlund som hade egen villa i Huddinge.”
Westerlund fortsatte att skriva inom olika genrer – reseskildringar, äventyrsromaner och ungdomsböcker. Dessutom översättningar av böcker av Jack London respektive Rudyard Kipling. Därtill – och för brödfödan – skrev han pornografisk litteratur under pseudonym.
Men det blev, som sagt, ingen mer bok i stil med Smiths i Gamleå.
”Om man går från järnvägssationen (Gamleå 1 160 kilometer från Stockholm, 6 meter över havet) på Storgatan kommer man efter att ha passerat några kvarter av ’storstadsmässiga’ trevåningshus till en stor öppen tomt endast bebyggd med en liten grå stuga i ena hörnet. Man undrar om det är cirkusplats, torg eller något sådant men den patriotiske Gamleåbon måste till sin skam erkänna att det är ett – potatisland. Och för att förtaga intrycket av att staden likgiltigt tolererar denna skamfläck i dess centrum talar han säkert också om att den gamla gumman som bebor stugan och tar sin potatis ur landet blivit erbjuden ända upp till 100 000 kronor för tomten, men vägrat sälja, med den häpnadsväckande motiveringen att hon trivs där hon bor, att hon behöver potatis och att ’pengar förgår men jorden består’. [...] Tacka vet jag den moderna människan representerad av den Gamleåbo, som när det brann i Gamleås äldsta stadsdel bland små stugor med pelagonier i fönstren och lummiga trädgårdstäppor innanför utsirade staket, uttryckte sina åsikter sålunda: ’Det vore förbannat bra om hela rasket strök med. Det behöver regleras där borta!’ Så tänker man nu. Det är den nya tiden.”
Om nu inte Hans G Westerlund blev bönhörd vad gäller stadsbränder, så kom socialdemokratisk rivningshysteri att bidra med sitt. Därvidlag kan vi förflytta oss till vår tid när Fritz Olsson-huset rivits för total anpassning till kapital och gallerior.
Hur skulle en roman, kanske med titeln Smiths i Nyleå, i våra dagar se ut? Och var skulle den utspela sig? I ett kallhamrat centrum med gallerior? I Bensbyn där folk skryter med sina prettovedstaplar? På Bergnäsets guldkust? Något mustigt inifrån stadshuset?
Eller kanske att snart 90 år efter Hans G Westerlunds utgåva återkomma till Gültzauudden?
Du är härmed tipsad.
Pennan är din.
Peo Rask