För ett drygt år sen bodde jag i Brooklyn och fruktade för årtiondets snöstorm. De amerikanska nyhetskanalerna gjorde sitt jobb. Det vill säga leverera skrämselpropaganda. Den massiva snöstormen skulle slå ut tunnelbana, flygplatser och, som jag var räddast för: möjligheten att beställa käk per delivery.
När stormen kom hade jag bunkrat upp med ficklampor, burkmat och snacks i vår lilla Flatbush-tvåa. Självklart var stormen en besvikelse. En sån dag som i Stockholm brukar kallas ”SNÖKAOZZ!?” i löpsedlarna men som var som en normal vårdag i Luleå ungefär. Jag kunde gå ner och köpa mina pannkakor trots ett par millimeter snö.
För mina vänner söderifrån brukar jag ofta skryta om att jag gick till skolan en vinter när det var minus 40 grader, men jag märker att alla år av bo nedanför Norrbotten har gjort mig mesigare med kylan. Numera blir jag snabbt irriterad över ett öppet fönster eller om någon föreslår att vi kan ”äta ute”, om detta innebär att jag måste ha jacka på mig samtidigt.
Hellre en kall Big Mac i hemmets varma trygghet än en varmkorv ute i snålblåsten.
Här nere i ”fjollträsk” har snön precis smält bort, men våren är falsk och kräver fortfarande vantar och mössa. På ett sätt är det nästan värre än vinter, som om det fina vädret hånar mig: ”Haha! Nu trodde du det var sommar, tönt!”. Det är inte för inte Sverige har en ”Sommarvisa” som inleds med raderna ”Du ska inte tro det blir sommar, ifall inte nån sätter fart”. Fart hur? Du ska inte tro att det blir sommar, punkt.
Enda lösningen blir förstås att stanna inomhus tills den 1 juli (den enda sommarmånaden som är t-shirtkompatibel).
Detta kräver skärmstimulans. Den isblåa värmen från en skärm är som bekant pålitligare än både elden, solen och en kvinnas kropp.
Jag har spenderat senaste månaden i två väldigt olika facebookgrupper: ”Varför bär aldrig apor rosa klänning”, en separatistisk diskussionsgrupp för vad som i folkmun brukar kallas ”politisk korrekthet” – folk använder ord som ”trigger warning” innan de skriver ett inlägg om vikt.
Och ”Hatklubben”, en separatistisk diskussionsklubb för näthatare från alla ideologier – folk använder ord som ”böghora” och hotar varandra med stryk.
Precis när jag började tröttna på att se de olika grupperna bråka med varandra var det som om Gud hörde bön.
Spelet The Division släpptes till PS4. Ett onlinerollspel (MMORG kanske det heter) vars handling går ut på att Manhattan hamnar i karantän efter ett virusutbrott och JAG måste rädda allting genom att rensa upp bland avskummet som försöker förvandla hela skiten till ”Flykten från New York”.
Filosofen Slavoj Zizek har påstått att vi uppskattar postapokalyptiska filmer som ”I am legend”, och i det här fallet spel som ”Division”, för att de ger oss en andningspaus från den stressande konkurrens och kommersialism vi ständigt bombarderas med.
Och det är klart: det är svårt att bry sig om vilka nya sneakers, vilken ny apple-tv eller ens vilka snacks jag ska köpa med mina surt fördärvade slantar, om alla butiker är nedbrända och jag måste slåss mot gatugäng som tappat respekten för mänskligt liv stup i kvarten.
Det betyder kanske inte att den tillvaron är att föredra, men det är helt klart en omväxling från mitt normala soffpotatis-tillvaro.
Naturligtvis utspelar sig postapokalypsen i ”Division” under en massiv snöstorm som aldrig verkar ta slut. Våren är kommen, äntligen kan jag sitta inne med fördragna persienner.