Jag tror att den så kallade fullödiga romanen ofta tar sig vatten över huvudet när den ska försöka spegla människors liv. Dessa berättelser måste skrivas som liv ser ut. Alltså kan vi glömma det heltäckande och det med röd tråd. Kvar blir det fragmentariska, såsom livet ser ut. Inblickar, nedslag, rapsodier.
Simon Fruelund speglar människorna och livet i ett fiktivt kvarter i Köpenhamn. På Dantes allé får vi möta olika människor ur medelklassen. Följa med dem in i de privata boningarna. Läsa av deras tankar om livet och tillvaron.
Simon Fruelund låter läsaren ta del av danskarnas - och nydanskarnas - förhållande till religion, konsumtion, familjeliv och seder, till sexualitet och till varandra.
"40/ De har två japanska körsbärsträd i trädgården. Han dricker single malt från skotska höglandet och röker piptobak som trots sitt engelska namn är producerad i Kina. Hon jobbar på ett svenskt företag och är väldigt förtjust i italiensk mat. De har en tysk bil och balinesiska korgmöbler på verandan.
De röstar på Dansk Folkeparti."
Eller som i trettio nedslag senare:
"70/ Egentligen har hennes mamma fylliga läppar, men hon har för vana att gå och bita ihop dem. Hon kan se på hennes mun när hon ska be om pengar till kläder eller biografen. [...] Hennes pappas är varken smala eller tjocka, och han är inte snål. Dessvärre är han sällan hemma, och alltför solidarisk."
Så löper berättelserna. Korta och skarpa betraktelser där dessa bärare av medelklassen sakta men säkert kläs av. Det hela krackelerar, sjunker samman. Det på ytan fina ekar tomt trots all dyrbar inredning och design.
Vad andra försöker att göra på 400-500 sidor, lyckas Fruelund med på knappt hundra sidor. Knivskarpt dessutom. Det är en liten bok som sannerligen kommer att räknas som en av årets stora böcker.