Björnarna sover gott nu och jag behöver inte längre sjunga högt i skogen. Nu vågar jag mig längre in i snåren. Jag tar stigen där skidspåret en gång gick. Lansjärvs egen mördarbacke tornar upp, och den långa branta stigningen påminner mig om saxåkning med blodsmak och mjölksyra.
Folk har som bäst börjat ivra upp sig inför skidsäsongen. Världscupen och OS, det finns mycket att se fram emot i vinter. Framför tv-apparaten alltså. Snart ska det mysas med vinterstudion. Att utöva sporten är något helt annat, mer plågsamt än mysigt vill jag hävda.
Här i byn, i början av 1990-talet, var skidåkning något man ägnade sig åt vare sig man ville eller inte. Både i skolan och på fritiden gnuggade vi runt i spåren och min drivkraft för att åka fort var att så snart som möjligt komma in i värmen igen.
När det var dags för serietävlingar packade vi in oss i föreningens lilla renaultbuss och åkte österut. Det var snålblåst och snoriga näsor i Tärendö, förfrusna örsnibbar i Pajala och snödrev över myrarna längs Ängesåvägen. Jag minns hur jag darrade i fingerhandskar och gul-svart skiddräkt.
Men det fanns bra dagar också. Vid skolmästerskapen i Gyljen var det uppenbart vad eleverna vid Lansjärvs Centralskola gjort på gympalektionerna, och runt våra halsar hängdes glittrande guldmedaljer. Då slog hjärtat extra hårt och köldskadorna blev oviktiga.
Minnesvärd är också den gång då vi med koskällor och hejaramsor åkte till Korpilombolo för vinterns sista serietävling. Lilla bussen var utbytt mot en stor och alla bybor som kunde stå på benen hade värvats. Småttingar, gamlingar och allt däremellan. Femtio nya åkare plockade poäng bara genom att ta sig i mål. Kuppen blev lyckosam och vår idrottsförening vann serien. För första och enda gången.
Hur pass mycket mer blodsmak och mjölksyra krävs det för att bli riktigt bra på skidor? Jag är glad att jag aldrig tog reda på det. Det sägs att längdskidåkare är de i sportvärlden som tränar mest. Inte många har den rätta ivern och inte många har talangen.
Charlotte Kalla berättade i en intervju att hon åkte sin allra första tävling i Lansjärv. Året var tydligen 1995, och för effektfullhetens skull vill jag tro att samma tävling var min sista. Fast sanningen är nog den att jag slutade tidigare än så.
Att från tv-soffan följa de svenska åkarna är spännande, och lite skating på isen i vårsolen är inte heller fel, men skidspårens förslyning är nog i jämförelse med annat förfall det jag sörjer minst. Jag har frusit färdigt för länge sedan.