Jag slår upp dörren till ännu en skön dag och går barfota ut i det mjuka gräset. Allt är perfekt. Men kanske ändå aningen för tillrättalagt. Aningen för skönt för mina fotsulor i det tjocka, mjuka, gröna.
Veckor av värme. Nybakat bröd i ugnen. Älskog. Och fest. Gitarrer, munspel, stämsång. Och båtturer till paradisiska öar.
– Nej, nu får det vara nog, säger jag.
Att brinna i helvetet är förstås ingen önskedröm. Absolut inte. Den bilden är konkret, mycket hotfull och avskyvärd i alla dess delar. Men det finns samtidigt – och paradoxalt nog – någonting närbesläktat med vistelsen i paradiset.
Evigt liv. Ständigt skimrande lycka. En för alltid pågående fest utan motstycke, med sötröda jordgubbar till efterrätt var dag. Portvin som aldrig tar slut i flaskan. Grisen slaktas varje kväll bara för att återuppstå morgonen därpå i en cirkel utan slut. Stackars gris förresten. Och stackars oss som ständigt göds med grillad fläskkarré.
Författaren P O Enquist gjorde för övrigt en liknande exposé i P1:s Allvarligt talat, ett program jag kan rekommendera varmt. P O:s slutsats blev ungefär densamma som min. Festen måste få ett slut någon gång, annars förvandlas också den till ett helvete.
I samma radioprogram hade även Kristina Lugn en givande utläggning över ångestens väsen. En betraktelse som överträffar det mesta jag hört uttalas av allehanda psykologer. Nuförtiden, närhelst någonting är på snedden i moderniteten, ska ju alltid en expert kallas in med rekommendationer och piller som bot. Ja, herregud.
Samma är det väl med expertisen på evigt liv och olika varianter av paradis. Jag har aldrig hört någon medge att uppståndelse och evig lycka som idé är en paradox. Ett i förlängningen plågsamt tillstånd. En mardröm.
Samtidigt har vi vetskapen att allt en dag upphör. Festen tar slut. Någonting som samtidigt driver på rastlösheten, oron och ångesten. Jag är lycklig nu. Men det kommer att gå åt pipan. Förr eller senare.
Min poäng är att den kristna, och också många andra religioners föreställning om den ljuva evigheten, inte är någon lösning på det ändliga livets dilemma. I den fantasin lyser solen var dag på spegelblankt hav. En plats där disken diskar sig själv. Och där barnen alltid är sams.
Jag snarast äcklas.
Dörren slogs upp till ännu en sommardag, och jag gick åter barfota ut i gräset ...