Någon gång i vinter tilldelade jag mig själv ett litet författarstipendium på 100 000 kronor. Surt förvärvade pengar, som det brukar heta. Ärligt insparade för år i nöd.
En roman skulle det bli. Om nämndemannen Boris som en dag i tingsrätten blir så indignerad av en kvinnomisshandel att han bryter sigillet, trotsar den oskrivna lagen och söker upp offret efter rättegången. Men i en trappuppgång möter han också förövaren som ger sig på Boris och misshandlar honom brutalt.
En halv miljon tecken senare får det väl sägas vara en roman i vardande. En radhusaction, som en av lektörerna kallar detta titellösa alster.
För det var egentligen hit jag ville komma. Till det här med titeln. Och allt annat närmast oöverstigligt efterarbete.
Att skriva ett utkast till en roman är nämligen ingen konst. Det vill jag bestämt påstå. Dator, en hyfsad idé samt några månaders intensivt och disciplinerat arbete är egentligen allt som behövs.
Men sedan. All språkbearbetning. Och alla tvivel. Är gestaltningen för platt? Historien för tråkig? Dialogen tillräckligt rapp?
Frågor som är närmast hopplösa att svara på eftersom författaren redan är förlovad med texten, och av förklarliga skäl inte kan betrakta den objektivt.
Men värsta problemet återstår dock. Nämligen titeln.
”Död mans bikt”? Nej alldeles för introvert. ”Dödssynden”. Samma här, dessutom överanvänt och med religiös underton. I värsta fall låter det som en Starletnovell.
”Rum nummer 12”. Hyfsat. Men tamt. Och har ganska lite med romanens innehåll att skaffa. ”Hämnden” var annars en idé, men klingar ju som en dålig söndagsdeckare på TV4.
”Combat Master 6 mm” kan eventuellt fungera. Vapnet som hänger på väggen i första akten avlossas i slutscenen. Det begriper vi. Men titeln har ett annat dilemma. Tänk när frågan kommer:
– Nå, vad heter boken?
Och man svarar...
– Combat Master 6 mm.
...kommer nio av tio att säga:
– Vasadu?
Nej, titelbekymret får läggas åt sidan. Hoppas bästa infallet uppenbarar sig i någon dröm. Men vad hjälper det förresten? För nu över till...baksidestexten.
Där ska hela handlingen sammanfattas på fem rader. Texten bör dessutom locka till läsning. Och ska även förmå en eller annan att köpa boken.
Är det inte uppenbart? Att skriva själva manuset är ju i sammanhanget en liten, simpel bagatell.