Tre apor på ett podium. Den första håller för öronen, den andra ögonen och den tredje munnen. Men självklart vet aporna vad som försiggår. Varför skulle de annars vägra att ta in information eller säga något? Att döma av alla horribla avslöjanden om sexövergrepp och avslöjanden som nu BÖRJAR komma upp i ljuset, så har de döva, blinda och stumma aporna varit legio, som det står i Bibeln. Offren tystas på grund av skam, eller för att ha fått en extra brödkant på kontot. Maktutövarna sinsemellan skyddar varandra. Hur det där fungerar vet vi redan, och har fått ytterligare bekräftat av höstens tsunami av vittnesmål från offren.
Det som börjat poppa upp i takt med att fler och fler förövare avslöjas, är att röster hörs som hotar informanter med att bli ”fällda för förtal”, om man anklagar någon oskyldigt. ”Man är inte skyldig förrän man är dömd”, är argumentet. I våras hade jag två artiklar här på kulturen, NSD, om min syn på modern rättskipning, och hur denna skyddar förövaren mer än offret. Förövaren kan få skyddad identitet, utbildning och ett nytt jobb. Föröva-ren kan klaga över att britsarna i fängelset inte är nog mjuka. Brottsoffret, om han eller hon nu överhuvudtaget överlevt brottet, och dennes familj och släktingar, får leva med traumat.
Att då försöka hindra brottsoffer från att framföra sina berättelser om övergrepp, är för mig ett brott i sig. Självklart ska vittnesbördet fram. Smart nog så har informanterna i #metoo inte namngett inledningsvis, utan helt enkelt inväntat att namnet ska sippra fram till allmän kännedom. Tack vare sociala medier och andra internetkällor har inte tidningarna längre monopol på att namnge eller inte namnge utpekade personer, vilket jag tycker är bra. Och när en identitet är utpekad kan ju fler vittnesmål ansluta sig, från personer som kanske trodde att de var ensamma om att ha blivit utsatta.
Förtalsparagrafen i svensk juridik är byggd för att skydda inte bara förövarna, utan makten i sig. Den utsatta personen ska stå med bevismaterialet, medan den utpekade förövaren kan blåneka.
Problemet och skuldbördan sitter hos förövarna, inte hos offren. Men brottsoffer i en rättsstat ska inte ha vare sig munkavle, öronproppar eller skygglappar, eller hotas med åtal om de yttrar sig.
Sociala medier har blivit kallade ”folkets tribunal”, men vem är det som tycker det? Inte är det brottsoffren.