Märkligt. Min spontana reaktion är alltid densamma. Att det faller ett slags löjets skimmer över de här terrordåden. Nej, konsekvenserna är naturligtvis inte löjliga. Inte det minsta. Långt därifrån. Det fattar ju vem som helst som är någorlunda vettigt funtad.
Men själva idén tycks mig andefattig. Rent av korkad. Den att sitta hemma på sin kammare, grubbla sig elak i sinnet och till sist ge sig ut på gatan för att stjäla en lastbil och försöka ta livet av människor som inget alls har med saken att göra. Möjligen då som en högst avlägsen och indirekt koppling till bitterheten. Hatet mot den västerländska kulturen. Eller vad det nu handlar om egentligen.
Att någon ska ha radikaliserats hemma i mjuka soffan. Suttit och gottat sig i jihadistiska avrättningar på internet.
Allah ack bar!
Vad är det för svammel!?
Radikalisering är annars ett märkligt ord i sammanhanget. Som om rubriksättarna besudlat språket igen. Att vara radikal och ha heder är ju bland det bästa som finns. Men nu är det både ohederligt att ha heder, och förkastligt att vara radikal.
Debatten går annars het om terroristernas behov av medial uppmärksamhet. Allt enligt teorin: Ett terrordåd som inte uppmärksammas är ur terroristernas synvinkel ett värdelöst terrordåd. Bland annat skriver Yle Nyheters redaktionschef Jonas Jungar i en debattartikel: ”Ju mera publicitet om terrordåd, desto flera blir de.”
I sammanhanget citeras Margret Thatchers brandtal 1985 mot dåtidens terror. Fritt översatt: ”Vi måste hitta vägar att svälta terroristerna på publicitetens syre som de är beroende av.”
Ohållbart vore förstås att helt strunta i att rapportera om dåden. Men den kloka publicisten är återhållsam med bildmaterial och namnpubliceringar. Inte minst bör terroristernas martyrskap minimeras. Väl vore om medierna lät bli att publicera förövarnas identitet. Deras minne kan gott tyna bort i intighet. Offren kan vi däremot minnas, och allt de aldrig hann åstadkomma med sina liv.
Med oliver och färskt bröd i påsen vandrar jag uppför backen på ön Skiáthos. En galen trafiksituation – som Grekland är mest. Het asfalt, och inga trottoarer. Last-bilar vrålar förbi på bara några decimeters avstånd. Utan att någon blir påkörd.
Ett tyst förtroende. Så god är mänskligheten i sitt vardagliga uttryck.
Tills någon glömmer vad heder egentligen är och alltid har varit.