Deras berättelse är inte längre ny, men den lockade den största skaran under Bok & Bild.
– En av de vackraste ställen vi framträtt i, sade Martin Schibbye till publiken i den fullsatta stora salen.
Deras vittnesmål om tiden i Etiopien, med gerillan i Ogaden-provinsen, rättegången och fånglägret är inte vacker.
– Det hade skrivits en del om Ogaden och där fanns två versioner, oljebolagens och gerillans. Vi gjorde ett val, att försöka söka sanningen, säger Martin Schibbye.
De tog sig in och anslöt sig till gerillan och upptäckte ett annat Ogaden.
– Innan vi åkte fick vi rapporter om att det pågick en lågintensiv konflikt, men när vi kom dit var den högintensiv och vi förstod att vi var något på spåren. Alternativet var att i mörkret 20 mil gå tillbaka till gränsen i mörkret och det lockade inte, säger Martin Schibbye.
Det var Johan Persson som först fick signaler om att det som pågick i Ogaden var värt ett besök av journalister.
– 2009 gjorde jag ett jobb i ett flyktingläger i Kenya. Där träffade jag flyktingar från Ogaden som berättade om att där pågick ett organiserat våld.
I Ogaden pågår oljeutvinning och det är utländska ingressen bakom den, däribland svenska Lundin. Gerillan ser det som en stöld från folket i Ogaden medan regeringen i Addis Abeba skyddar oljeindustrin.
– Det skrevs så okritiskt om oljeutvinningen, men Ogaden var stängt för journalister. För oss stod valet mellan att låta sig inbäddas av regeringsarmén och åka på rundtur med vad regeringen ville visa upp eller att följa med gerillan. Vi valde gerillan för att få ett annat perspektiv, visserligen då också inbäddade, men det var enda möjligheten.
Johan Persson och Martin Schibbye hann inte så långt i sin journalistiska uppgift. Den gerillagrupp de följde anfölls av 200 regertingssoldater.
– Vi överlät all utrustning till gerillan, och ropade "media, press don't shoot". Då förstod vi att vi hade bränt vårt reportage men vi trodde också att vi bara skulle kastas ur landet efter ett par veckor, det som andra råkat ut för, säger Martin Schibbye.
De var skottskadade och blev filmade i fem dagar, därefter till häkte i Addis Abeba.
– Jag minns skriken i häktet, de första skriken var de värsta. Och dunsen av kroppar, men jag trodde först att det pågick någon sorts styrketräning bland polismännen när kroppar dunsade mot golv, säger Martin Schibbye.
Isolerade i häktet trodde de fortfarande att allt skulle redas ut, att de snart skulle kastas ur landet. De hade ständig kontakt med den svenska ambassaden.
– Förhören var skruvade och en presslegitimation var inte vatten värd. Eftersom jag hade mustasch trodde de att jag var sunnit, säger Johan Persson.
– Jag hade läst i en bok att man skulle gå i åttor i isoleringscellen,. Det hjälpte, säger Martin Schibbye.
Efter tiden i häktet följde rättegången och så domen och tiden i fånglägret, som nu blivit boken 438 dagar. Lägret hade 8 000 fångar.
– Vi var 200 som delade ett rum med 100 sängar. Men vi upplevde en solidaritet. Det var inte djungelns lag som rådde, alla delade med sig. Sedan var det viktigt att ha kul för att stå ut, en rå humor utvecklades och så var det viktigt att upprätta dagliga rutiner, säger Martin Persson.
Det var som i tyska koncentrationsläger under andra världskriget, fångar som vaktade fångarna.
– Det fanns en massa olika kommittéer, en galen byråkrati. Det byggde också på angiveri och alla angav varandra, säger Martin Schibbye.
Det snabba utkastandet ur landet dröjde dryga året. Efter en intervju i etiopisk statstelevision där de tvingades återge de etiopiska myndigheternas version som sin, blev det återresa hem till Sverige.
– Reportaget gick åt helvete, men vi hoppas att boken ger något, säger Martin Schibbye.