Danskan Helle Helle, 47, debuterade 1993 med romanen Exempel på liv. Sedan har det blivit flera romaner och flera priser. Den nya handlar om den unga kvinnan Dorte med litterära ambitioner och som hyrt ett hus som ligger intill järnvägsstationen i Glumsö, utanför Köpenhamn.
Hon är student vid Köpenhamns universitet, lever på sitt barnsparkonto, pendlar varje dag till centrum, men går aldrig till universitetet. I stället går hon i affärer och umgås med en poet.
Det är en sökande ung kvinna som ännu inte vet vad hon vill. Ingen målinriktad typ som går med bestämda steg mot målet. Tack och lov för det, för om målinriktade människor blir sällan läsbara böcker skrivna.
Och så har vi den där sömniga järnvägsstationen i denna sömniga lilla förort. Tunga godståg dundrar förbi och i stationshuset finns biljettförsäljaren Knud som har en kvinna, men inget emot en kärleksaffär vid sidan om. Dorte har också en pojkvän, men inget emot ett kärleksmöte med föreståndaren för den lilla järnvägsstationen.
Och parallellt i historien fastern, den något äldre med samma förnamn, som aldrig lyckas behålla sina män och få några barn, inte lyckas i sitt företagande och där åren snart blir för många. Hon är den nära snällheten när mamma och pappa är den mera vanliga föräldrasnällheten.
Läsningen av denna bok förflyttar en till något som liknar tjecken Bohumil Hrabals roman Låt tågen gå, som sedan blev en Oscarsbelönad film med samma namn. Det nära nog fullständiga stilleståndet, sömnighetens märkliga tjusning.
Livet liksom bara rullar på, de små händelserna i den unga kvinnans liv, vi läser och njuter av berättandet men känner ibland att det skulle behövas ett dramatiskt kast. Det är just det som saknas, något i presens.