Det dunkla ljuset och den enkla, svarta inredningen lyfter fram de krackelerade skulpturerna på ett effektfullt sätt. ”Tryggare kan ingen vara” rullar i högtalarna, diskret men upprepande som en tickande klocka, och lägger sig likt en tunn, skir slöja kring det som är utställningens själva kärna: det liv som tog slut in-nan det ens börjat, skärvorna av en förlorad dröm, och om vägen tillbaka. Det är en tung, gripande och samtidigt vacker utställning som visas på Heta hyttan i Piteå under sommaren.
Linnéa Olsson växte upp i en konstnärsfamilj. Konst och konsthantverk är en naturlig del av hennes tillvaro, något som hon alltid haft med sig. Hon utbildade sig till glasblåsare vid Kosta och efter ett år på college i Birmingham började hon arbeta vid Heta hyttan i Piteå för åtta år sedan.
Utställningen skulle egentligen inte bli av. Efter tre missfall gick Linnéa Olsson en kvällskurs i keramik, bara för att komma ut lite. Sedan köpte hon med sig en lerklump och satte sig hemma framför tv:n och lät formerna växa fram.
– Kvinnorna kom först, och huvudena. Gravstenen var den sista. När jag kom till den hade jag slutat gråta.
När hon började prata om det som hänt henne var det många som berättade att de varit med om samma sak, och hon bestämde sig för att det skulle bli en utställning.
Hennes budskap med utställningen är att lyfta fram och våga ta upp även det svåra.
– Det är så mycket med kvinnor som man inte får prata om, och det här är en av de sakerna.
De positiva reaktioner hon fått har stärkt henne i övertygelsen att inte tysta ner eller skämmas.
– Vi måste prata om det. För att få ut det, för att få gemenskap, och för att kunna bearbeta det.Birgitta Östling