Ljudet från de vassa yxorna bryter tystnaden när Johan Norén slår in de fyra millimeter breda stålen i den branta bergssluttningen. Med jämna mellanrum säkrar han med en isskruv och klipper in repen innan han fortsätter uppåt.
Ibland ersätts ljudet från huggandet av ett högt varningsrop.
– Is!
Kort därefter faller små och stora isbitar nerför branten.
I dag är det Johan som leder klättringen uppför Kälsberget strax utanför Älvsbyn. Vid foten av isfallet står Aron Johansson kvar, beredd att starta klättringen efter sin kollega så fort han hör kommandot ”säkring klar”.
– Jag klättrar, svarar han då med tydlig röst och tar det första steget mot toppen genom att sparka in de vassa stegjärnen i den istäckta branten.
Aron är friluftsmänniskansom provade på isklättring för tio år sedan i Maltbränna utanför Lycksele. Det blev en speciell upplevelse. Han fastnade direkt för vinteraktiviteten och fortsatte senare med inomhusklättring och klippklättring. I dag driver han företaget Aronski äventyr och tillverkning som erbjuder utbildning och guidning i isklättring för nybörjare. Aron jobbar även med att utveckla friluftsutrustning.
Bland annat isyxan som han och Johan använder och som Aron hoppas ska kunna generera pengar i framtiden.
Men konkurrensen är stenhård.
Aron är en liten aktör på en marknaden där det är svårt att växa, bland annat på grund av alla industrihemligheter. Bara att hitta ett lämpligt blad är nästan omöjligt eftersom ingen tillverkare vill avslöja vad de använder för sammansättning i stålet. Och att köpa små volymer är svårt.
Aron har den här vintern testat fyra blad av ett rekommenderat stål som som tyvärr inte uppfyllde kraven. Stålet var för mjukt så Aron kommer att fortsätta söka bland legeringar och värmebehandlingar.
Förtroendet för varandra är viktigt när man klättrar. Aron och Johan skulle aldrig ledklättra med någon de inte känner eller litar på. Nybörjare på isklättring klättrar alltid på så kallat topprep. Det innebär att man gör en förankring på toppen före klättringen vilket gör fallrisken obefintlig. I ledklättring tar man med sig repet från fot till topp.
Klättring kräver full koncentration och det är också en del av tjusningen. Det går inte att ta det som avkoppling utan man måste hela tiden vara närvarande. Ett misstag kan innebära svåra skador eller i värsta fall döden. Om man råkar tappa greppet och dödsrädslan kommer krypande så måste man försöka kontrollerar sina känslor. Är man rädd så tar man dåliga beslut, säger Aron.
– Men det är mest glädje man känner över att man får vara ute i naturen och göra det man tycker är roligast. Sedan kan det givetvis uppstå situationer när man känner att nu måste man skärpa till sig. Det beror lite på hur hårt man klättrar och hur isen ser ut.
Aron tillägger att man hela tiden måste ha respekt för fallande is. En till synes liten isbit kan bli livsfarlig om den får falla fritt 20-30 meter. Hjälmen är obligatorisk och det hör även till säkerhetstänket att inte stå rakt under den som klättrar.
Innan varje klättring så gör man en kamratkontroll. Man tittar på varandras utrustning för att kontrollera att grejerna ligger rätt. Att utrustningen går sönder och orsakar olyckor är dock ytterst sällsynt. Men det händer. Den svenske äventyraren Göran Kropps dödsolycka under en klippklättring utanför Seattle 1996 var ett sådant fall.
När Aron och Johan avslutat klättringen firar de ner sig de 40 meterna. De konstaterar att förhållandena vid Kälsberget har varit idealiska den här dagen. Några minusgrader, vindstilla och en svag vintersol som lite försiktigt lyst upp himlen.
Isen är levande och förändras efter klimatet. Därför kan förutsättningarna variera stort när isskruvarna ska förankras. Med sin rutin kan Aron och Johan se skillnaden på bra och dålig is och hur den kommer att reagera. Som exempel så fäster man aldrig skruvarna där isen ”bullar utåt” utan man söker alltid fästpunkt där isytan går inåt eller ligger plant. Annars ökar risken för att ett större block kan lossna.
– Är det riktigt bra kärnis så håller det nästan att hänga upp en bil, säger Johan.
Det har hänt att Johan på grund av rädsla stått i fel position under klättringen. I stället för att hänga i vilande läge så har han spänt sig. Det är sådana gånger benen börjat skaka av utmattning.
– Men så fort man fått fast nästa isskruv och klippt in repet så slappnar man av och funderar varför man inte stod rätt från första början.
Johan började med klippklättring för fem år sedan och ett halvår senare provade han på isklättring för första gången. Precis som med Aron så har han svårt att komma på någonting som kan mäta sig med upplevelsen.
18-22 februari kommer många klättrare att samlas i Stora sjöfallet då den årliga Laponiaträffen arrangeras.
Johan har dagen innan klättringen på Kälsberget kommit hem från just Stora sjöfallet där han klättrat i tre dagar. Platsen anses vara en av de bästa i Sverige. När det gäller utmaningar så är det få platser som håller samma klass. Klättringslederna är långa och breda och det finns mycket is.
Den här gången var dock isen dålig med mycket modd och luftfickor. Inte alls lika bra förhållanden på Kälsberget den här måndagen i december.
Om man frågar Aron och Johan efter bra klätterställen så nämner båda Norge. Johan reser dit den här månaden för att klättra och Aron som har en syster i Tromsö återvänder regelbundet. I Norge hittar man varierande utmaningar och avståndet är överkomligt om man är norrbottning.
Abisko nämns också som en favorit. Isen kommer tidigt, det finns många olika utmaningar att välja mellan och den mesta isen ligger nära E10.
– Kälsberget är också väldigt issäkert samtidigt som det är ett jättebra nybörjarfall, säger Aron.