A, B, C, D, E, F, G, H, I, J, K, L, M, N, O, P, Q, R, S, T, U, V, W, X, Y, Z, Å, Ä, Ö. Där har vi dem. Alla 28. Så prydligt och artigt uppställda på rad att man bara väntar på att de ska bocka och buga. Eller niga då. Eller H, E och N som möjligtvis både niger och bockar.
Jag förutsätter att du som läser känner till dessa majuskler, även om du inte vet att majuskler är versaler. Inte minst med tanke på att du nu har kommit så här långt i denna omständliga text.
Men alla gör ju inte det.
Exempelvis min snart treåriga son som går under arbetsnamnet och smeknamnet Facit. Han har namngetts efter nummer tio, ett, tre och elva i ordningen, men har inte en susning om sitt efternamn. Bara inledande W känns som en utopi.
Kunnandet vad det gäller bokstäver sträcker sig inte längre än att han skriker av förtjusning när han ser P som ”pappas bottav” eller H som är mammas. Osjälviskt i och med att den egna begynnelsebokstaven bara känns igen då och då, sedan är det stopp.
Om jag fick chansen att sitta ned med landets mest språkbegåvade människor vet jag precis vad jag skulle fråga. Jag skulle utan att vara impertinent eller perfid extemporera och fråga dessa notabiliteter i hegemoni om treåringar.
Jag skulle inte be dem förklara de nyss nämnda och framgooglade orden i kursiv stil eller så, utan jag skulle be dem förklara varför och hur en människa som inte kan bokstäver ändå lyckas byta ut exakt samma bokstäver varje gång?
Jag är fantastiskt intresserad av hur sonen ändå lyckas bilda fullt förståeliga, nåja oftast i alla fall, meningar trots att han alltså inte kan bokstäverna?!
Att förklara varje dag att man har ätit pannkaka på dagis - ingen skugga ska falla över bambatanterna på förskolan här, för även om varje lunch summeras med ”pannkaka! Och tylt!” så händer det ärligt talat bara en gång i halvåret. Men att kunna säga det eller att fråga vem som äger grävmaskinen på gården utan att kunna bokstäver förvånar mig.
Men att konsekvent och utan undantag byta S mot T i alla sammanhang gör mig rent förbryllad.
Om han nu inte har en endaste susning om hur bokstaven S ser ut eller vad det är för något – hur kan han då så principfast undvika den varje gång?
Oavsett om det är i början av ett ord, mitt i det längsta han kan, om det är avslutningen på gris eller i början av stor, så byts den elegant ut. Sitta blir titta, sova blir tåva, cykla blir tykla… ja, du fattar.
Visst är Facit uppkallad efter att ha alla rätt, men skulle jag alltså få den där möjligheten att sitta ned med landets mest begåvade språkprofessorer skulle jag antagligen och förmodligen fråga varför man säger att en svår situation är knivig, vad axiom är eller vad en kollega menade när en skribent hade etos? Fick jag en vinkväll med Fredrik Lindström skulle jag fråga om varför bro där jag kommer från är väldigt stor och går mellan två öar, medan där jag skriver är den liten, innehåller ett trappsteg och sitter utanför dörren. Varför vägren stavas som det gör och inte väggren. Är det inte en gren av en väg såsom en gren är av ett träd. Väg-ren? Väg-gren? Konstigt.)
Tillbaka till professorerna skulle jag nog höra om det är sant att danska barn lär sig prata senare för att språket är… märkligt, varför det heter påtår eller varför man säger snustorr när snus i själva verket är blött – men framförallt skulle jag fråga hur han kan prata såhär.
Varför Jack alltid envisas med att fråga om muttan sitter åt rätt håll innan vi lämnar hallen.