Cecilia i Elisabeth Hjorths debutroman Hängivelsen har tagit studenten och går på bibelskola. Hon är pingstvän sedan barndomen men också en begåvad elev med stora anspråk, en duktig flicka som vill göra rätt, se fin ut och lyckas. Nu ämnar hon lära sig allt om Gud.
På kursen föreläser Marie, en karismatisk "varelse i ord". Allt handlar om att gå "in i Gud". Cecilia vill följa henne och leva som om också hon vore en av Hans närmaste.
Hon börjar praktisera i en liten skånsk församling men bor i Landskrona där hon ingår i ett team och får "fäste" i en sluten värld. Men allt hon gör och tänker syftar till att behaga Marie, ja bli som hon.
Hjorth har ett lätt, säkert språk, det svävar nästan över texten. Det är som om hon stiger ner i en främmande stam och rapporterar om livet där - och det på stammens eget språk. Man ber, vittnar och sjunger sig uppåt och vi känner den gudsvind som blåser genom Cecilia och de andra. Men de som inte på det viset kan lyfta på trons vingar uppfattas i församlingen som oandliga.
Efter femtio sidor slår Hjorth plötsligt in en helt annan text och där är det Cecilia som berättar. Hon vårdas då på en sluten avdelning, i "dårhusmörkret".
Så är vi tillbaka i församlingen. Cecilia uppvaktas av Maries make. De syndar dag och natt, bryter mot flera bud, blir psykotisk, tas in för behandling. I motsvarande grad förmörkas språket; sammanbrottet och det som sker där nere, bland alla orden och under dem, är träffsäkert skildrat.