Stafettpinnen går vidare

"Titta här", säger Erik Kiviniemi och pekar på sin dator. På skärmen löper pilar mellan färgglada rutor, i rutorna finns uppställda punkter med problem, lösningar och analyser. Det är hans egenhändigt hopknåpade tankekarta som kategoriserar förändringar och förändringsmotstånd. Den hade han med sig när han kom till Norrbottensteatern, och den har använts många gånger.
- Jag hade aldrig sökt jobbet om jag inte trodde på att jag faktiskt kunde lyckas. Jag visste att det skulle bli en svår uppgift att få teatern på fötter, och det skulle bli ännu svårare att få det att se lätt ut. Därför är jag väldigt glad över att jag var förberedd. Teaterbranschen är en flummig bransch med mycket känslor i, därför gäller det att vara strukturerad. Man måste vara på det klara med vad man tänker uträtta. Att sätta sig ner direkt från start och börja fråga personalen vad man ska ta sig till istället, det blir lite som att försöka lägga räls framför ett framrusande tåg, omöjligt.

Att hans år vid Norrbottensteatern inneburit många publika framgångar och ett lyft för ekonomin går inte att sticka under stol med. Inte heller att han fick Norrbotten att börja gå på teater igen. Men där har också funnits ganska mycket kritik, både intern och extern.
- När man blir chef tar det ett tag innan man lär sig att inte gå på känslan av mobbing. För det handlar inte om det. När du blir chef blir du ett "det". Vad du vill och vem du är blir åsidosatt för det du åstadkommer. Man får lära sig att det här min roll, inte mitt jag.
- När det gäller media och andra, så handlar det helt enkelt om att jag är en tjänsteman - en offentlig person som sitter på en instutition med 40 miljoner i budgeten. Självklart ska jag granskas - allt annat vore livsfarligt. Och media har sitt jobb att sköta. Jag accepterade för länge sedan att ifall man använder media för att marknadsföra sig så använder media dig. Då får man finna sig att vara en del av den värld där det måste gå både upp och ner.
Kiviniemis konstnärliga råd sattes också ihop av just kritiker.
- Jag satte ihop det för att jag ville lära mig mer om Norrbotten, för det är ett komplicerat län med många viljeyttringar. Och när jag läste vilka som skrev kritiskt om att teatern saknade förankring innan, blev det naturligt att välja att ha med dem. Du har inte någon större nytta av ja-sägare, det är de med de kritiska åsikterna som förädlar.

Efter publikmässiga succéer med både Populärmusik från Vittula och Jag gjorde Vietaskuppen började också teaterns ekonomi komma på fötter. Fram tills dess hade det varit Kiviniemis största oro.
- Jag visste ju att ifall man gjorde Vittula på rätt sätt skulle den kunna bli en kioskvältare. Och Vietaskuppen hade hundraprocentig beläggning. Det handlade också om att det var viktigt för teatern att göra något som hade stark anknytning till länet för att manifestera att det var länets teater. Ta bara kaffemonologen i Vietas - den som plötsligt tog bort vartenda hinder mellan skådespelaren och publiken. Så ska det vara i den här verksamhetens bästa stunder, inga hinder.
Men sedan kom jättesatsningen Sugar. Och kritikerstormen.
- När jag läste recensionerna dagen efter premiären blev jag alldeles svettig, och jag sov knappt på hela tiden. Men som tur var började det rulla på i alla fall och det slutade med att vi gick ungefär plus minus noll.
- Ekonomin har varit en tuff match eftersom kostnaderna stiger enormt varje år. Uppdraget att turnera gör också sitt till, där kommer verkligheten emot en. Men vi har trots allt klarat det bra, utan att turnera mindre. Och turnerandet är ändå viktigt, för det gör teatern till en angelägenhet för hela länet. Sedan är det också så att tiderna förändras. I dag är det inte helt säkert att en publik vill sitta i ett föreningshus, utan de vill ha stora salonger och hela upplevelsen. Det är något man måste hålla ögonen på i framtiden.
Diskussionerna kring Kiviniemis pjäsval har bland annat rört sig kring publikfriande pjäser kontra smala uppsättningar.
- Det optimala vore förstås om vi bara gjorde konst. Men om man säger att konst är per definition att se något genom ett visst perspektiv så tror jag att man måste vidga det perspektivet. Vi är en teater som lever på skattemedel och alla argument talar för att vi måste få en bred uppslutning. Och inte minst måste vi ha mycket folk som går på teater, annars får vi ägna all vår kreativitet åt att lösa det problemet.

Nu styr han kosan tillbaka till Vasa, men inte den finlandssvenska teatern denna gång, utan den finska stadsteatern. Han fick jobbet, trots att skådespelarna hellre önskat sig Vesa Tapio Valo.
- Jag visste om det, men jag har träffat skådespelarna nu och jag tror det kommer gå bra. Jag är inte orolig eller ovan vid sådana sammanhang, för så var det också när jag fick jobbet som chef för den finlandssvenska teatern. Men efter några år när det var dags för omval fick jag skådespelarnas fulla stöd.
Från Sverige tar han med sig "den svenska kommunikationen".
- På en teater, där kollektivet är väldigt starkt, måste man kunna kommunicera långt. Men Finland är ett klassamhälle, där detta inte fungerar på samma sätt. Och jag tänker också ta med mig tänket om regional förankring.
På det personliga planet hoppas han komma i kontakt med sin finska sida. Han är nämligen son till en finsk far och en finlandssvensk mor.
- Den finska delen av mig har jag inte hunnit utforska så mycket ännu. Den finländska mentaliteten skiljer sig från den finlandssvenska. Det låter kanske märkligt, men det finns faktiskt motsättningar mellan finlandssvenska och finska medborgare. Och Finland är ändå ett land som haft ett inbördeskrig så sent som på 20-talet, - ett land med en både kort och blodig historia. På senare tid har också Finland blivit ett otroligt kapitalistiskt land, som får alla rätt på EUs prov. Det växer fram ett nytt slags Nokia-Finland som är ganska brutalt, och som jag heller inte är så förtjust i.
Tanken med att lämna Norrbotten nu är också att kunna sluta på topp. Helst med bara positiva minnen i bagaget. "Vi människor har en tendens att vilja glömma det som varit jobbigt och minnas det som varit bra", säger han.
- Det har varit en fantastisk tid. De bagateller - för det tycker jag ändå att de är - som förekommit tänker jag låta vara. Och teaterchefsyrket är lite som en stafett - du tar pinnen och kör allt vad du orkar, sedan får du lämna över den. Hela branschen bygger på att det ständigt kommer något nytt, och det största misstaget du kan göra där är att flåsa runt för länge och inte orka. Du kommer visserligen aldrig till punkten där du gjort allt - visst har jag haft tillkortakommanden - men man måste komma till en punkt där man är nöjd.