Den generation svenska kvinnor som nu är unga vuxna består inte bara av medelklassakademiker, stressade mellan yrkeskarriär och fragmenten av husmorsrollen. Där finns i hög grad en ny underklass: rotlösa kvinnor som förväntas försörja sig själva, med svaga familjeband och utan tydlig yrkesroll.
Att gifta sig till identitet är ingen lösning, för männens trygghet i arbetet är lika svag. De rings in från dag till dag, de vikarierar i norsk fryshusindustri som bifiguren Jonatan i Felicia Stenroths andra roman Indianlekar.
Man kan ta fasta på denna sociala rotlöshet och se romanen som kvinnlig country noir, men kanske är den gamla Volvo-bruksorten – där fadern till huvudpersonen Ebba en gång haft fast anställning – alltför skissartat bestämd.
Psykologisk kvinnoskildring, klasskildring men kanske är fokus på de två unga vuxna kusinerna Ebba och Ediths syskonlika relation utanför genren. Felicia Stenroth är inte precis någon proletärförfattare i klassisk mening. Kanske är dock dagens proletariat just så uppluckrat och oenhetligt, kanske hade en Ivar Lo skrivit såhär om unga kvinnor i dagens Sverige.
Ebbas far Frank rings numera in till Volvo vid behov, han tycks ha återgått till bondekulturens mångsyssleri och blivit småkriminell med bedräglig vedförsäljning. Mest skildras han som biltransportör av de två flickorna mellan sin lägenhet och den de får låna av Jonatan medan han är på fryshusarbete. Det är ett väldigt åkande och flickorna har givetvis inte råd till bil, möjligen kan de få låna moped.
Det visar sig att Edith är på permission från ett avlägset behandlingshem, vars socialsekreterare uppenbarar sig en enda gång under berättelsens sommarmånader och återförpassar henne till Franks lägenhet enligt avtalet.
I Franks lägenhet hänger flugtejp som i en lagård, man blir överfallen av flugsvärmar. Men det som hägrar i Jonatans kyffe är väl mer en frihet och syskonlik gemenskap, inte i första hand hygienen.
Edith skär sig ideligen i låren så att varet sipprar, därav behandlingshemmet. Som en vägran till sexualiteten, som självstympning, som tvångsmässig ersättning för hela inre känslor.
Det finns mycket blod i berättelsen men inte forsande. Sipprande, färgande fötterna röda mellan hennafärgningarna, indianfärgade här i ”Indianbyn” som byggdes för invandrade finnar och jugoslaver när Volvo behövde arbetskraft.
Relationen mellan kusinerna kan sägas ersätta alla andra familjerelationer, mota den hotande existentiella ensamheten och blir till sist dramatiskt uppspelad till symbolisk lek om att stänga ute den hemvändande Jonatan från hans lägenhet.
Det är känslostarkt men känslorna är aldrig riktigt tydliggjorda. De spelas fram som i indianlekar. Kanske är just detta mycket typiskt för dagens proletariat av båda könen.
Tomas Löthman