Än är det bara höst i staden Gori i norra Georgien men frostiga vindar blåser ner från Kaukasusbergen och de ofta oisolerade husen här omkring kommer snart att vara iskalla. Bara några mil härifrån rustar Ryssland för att fortsätta ockupationen av Sydossetien.
– Ibland när jag läser svenska tidningar så blir jag full i skratt numera.
Stefan Källström, i Luleå ett högt polisbefäl och den som ofta meddelar ”inga kommentarer” till journalister, har på sin veranda i Georgien hur mycket som helst att säga.
– Jag menar ”Åsa Romson målar båten med giftig färg”. Jamen hallå. Kom ner hit i några timmar och åk med ut så ska du få se på problem. Det är precis som om vi i Sverige håller på att drunkna i vårt eget badkar.
Med ”åk med ut” menar han ut på patrull, vanligtvis i ett par, i fem ton tunga och bepansrade Toyota Landcruisers. Ut till människorna längs gränsen som sedan sex år skiljer bönder från deras odlingsmark och människor från deras grannar.
– Byarna på den georgiska sidan ligger många gånger grannby med en by på den sydossetiska delen där man har både släktingar och vänner, och nu kan man inte komma åt varandra. Dessutom blir de som bor längs med gränslinjen ofta tillfångatagna av ryska gränsvakter och hamnar i fängelse.
Varje gång Stefan nämner gränsen mellan Georgien och Sydossetien så uppkommer en micropaus som ett litet hack i det annars mjukt framångande lule-målet. Gränsen är nämligen en gräns erkänd endast av Ryssland och några andra länder, och definitivt inte av EU, och Sydossetien betraktas därför som en ockuperad del av Georgien. Av EUMM, EU-missionen som Stefan är här med, kallas gränsen officiellt för ABL, Administrative Boundary Line.
Att inte heller traktens kossor erkänner gränser ställer ofta till med problem.
– Bor man i en by nära ABL:en så är det ett vanligt problem att ens kor går även till andra sidan. Ofta kommer de tillbaka på kvällen, men ibland blir någon kvar och då kan den vara svår att få tillbaka. Det här kan låta som ett trivialt men för en fattig människa är det ett stort vardagsproblem.
Andra omständigheter låter ur ett svenskt perspektiv betydligt mindre triviala, exempelvis hur Ryssland hela tiden förstärker sin militära närvaro på andra sidan gränsen. Trots fredsavtalet efter kriget 2008 så blir relationerna mellan EUMM och Ryssland allt kyligare och vare sig Stefans team eller de ryska gränsvakterna är längre tillåtna att hälsa på varandra.
– Bara för ett par veckor sedan var jag själv väldigt nära en rysk patrull, de båda gränsvakterna gick förbi mig på bara någon meters avstånd. Då tittade den ena gränsvakten på mig och log och sa någonting till mig på ryska som jag inte riktigt hörde, jag svarade ”hej hej”.
– I väst förklaras det för lite varför ryssarna ser på det här som de gör. Samma sak på andra sidan: Vad är det som gör att Europa har sin ståndpunkt? Jo, vi är rädda för ryssen och deras aggressiva retorik. Mycket skulle vara vunnet med en historielektion på båda sidor, det tror jag skulle öka förståelsen avsevärt.
Människor i nöd, bepansrad säkerhet och ryska soldater kan verka krävande men Stefan känner istället att missionslivet här är ett befriande avbrott från det liv han levde i Sverige. Jobbet som polischef kräver mycket tid, tid han villigt lagt, och till slut blev det lite för mycket.
– När jag kom ner hit så förstod jag nog inte hur stressad jag var.
Efter några månader i den sömniga lilla staden Gori reagerade människor på att han hade blivit så mycket lugnare.
– På det hela taget är det ett rätt ansvarsfritt liv här. Man gör sina timmar där uppe, försöker göra ett bra jobb, och sen har man tid bara för sig själv. Och hur ofta har man det hemma? Familj, barn, släkt och vänner och en massa sociala måsten. Här finns det nästan ingenting sånt.
Stefan berättar om andra på missionen som kommit hit av andra anledningar. Vissa har varit på många liknande uppdrag tidigare och har det som en livsstil, några är bara nyfikna och andra flyr dåliga äktenskap.
– Och sen finns det ju en och annan som dricker lite för mycket, som flyr ifrån vardagen för att få dricka ifred. De som sitter på vår lilla favoritpub här nere och dricker varje kväll. Jag menar, jag har jobbat som polis i 25 år och vågar nog påstå att jag ser när människor har dryckesproblem.
Trots att missionen saknar befogenheter att göra något handfast, till exempel att hämta hem en ko eller stödja någon form av projekt i byarna, så hoppas Stefan att de rapporter som skrivs här och skickas till EU kommer att göra skillnad. För honom själv har missionen inneburit en närkontakt med människor som i polisyrket annars främst är förunnad poliser på patrull och inte chefer som han själv.
– Nej, hemma är det ju mest att skyffla papper och sitta vid datorn. Det här är ju att komma ut i en verklighet som.
Stefan tystnar som för att söka på verandan och bland träden runt omkring efter det han vill säga.
– Vi har ju mest i-landsproblem, om man ska klämma sig så här på pulsen litegrann. Vi lever och är friska och det är rent och snyggt och de flesta har mat för dagen.
– Här är det inte riktigt så. Här är det en brutal verklighet för människorna som bor ute i byarna vid gränslinjen. Det är som att komma till ett Moberg-Sverige, det är som att åka 100 år tillbaka i tiden. Åsnekärror, oxdragna plogar, gubbarna sitter på ljugarbänken och dricker chacha, den lokalt producerade spritsorten, och har inga jobb. Det enda man har är sin lilla jordlott, och har man inte odlat den så får man vackert svälta. Det är den brutala verkligheten som man stöter på som bortskämd svensk och det är ganska tillnyktrande.
Paus igen innan han lutar fram i plaststolen och fortsätter.
– Vi lever i ett land som är sällsynt priviligierat. Demokrati och den rättsstat som vi har i Sverige är fan ingenting som kommer gratis. Dessutom är det väldigt enkelt att stjälpa det genom att inte kliva upp ur soffan och gå och rösta, att inte engagera sig i samhället, i föreningslivet. Det känns som om vi är på väg att försoffas till dataspelande och facebookande allihopa.
– Det handlar om att i alla fall läsa nyheter och ta del av vad som händer i världen. Många gör nog inte ens det utan det är konsensus, man är som nöjd. Jag tror att väldigt många svenskar skulle må bra av att komma ut och jobba i fattiga länder, då skulle samhällsdebatten nog se rätt annorlunda ut. Det är jag tämligen säker på.