Den fjärde augusti 1975 börjar Sara Lidman skriva dagbok i ett nytt svart vaxdukshäfte. Hon är 51 år gammal och har precis återvänt till barndomshemmet i Missenträsk i norra Västerbotten för att ta hand om sina gamla föräldrar och för att skriva.
”Jag har alltså flyttat hem – och hoppas att detta var mitt livs sista flyttning.
Jag har inget mer att hoppas på av ’världen’ – dvs. på en kärlek. Men jag hoppas kunna skriva Boken. Det är det enda enda”
Hennes känslor inför återkomsten är motstridiga; hon känner att hon sviker kampen för Vietnam genom att flytta bort från huvudstaden och hon brottas även med sin olyckliga kärlek till den gifte Eskil Almgren (i dagboken kallad ”Fågel”) som hon slutgiltigt lämnat.
De följande tio åren ska dock komma att bli de mest produktiva under hela hennes författarbana, och är även den tid då hon skriver dagbok mest intensivt. Hennes ambition är att utforska bygdens och familjens historia – och detta kommer att mynna ut i hennes mästerliga romanepos Jernbanan. Fem av de sju delarna i sviten skrevs 1975-1985, vilket är den tidsperiod som täcks i detta genomtänkta och väl inramade urval, gjort av litteraturprofessorn Annelie Bränström Öhman.
Varför är det då intressant att läsa en författares skrivdagböcker? För det första innebär de en fördjupning av författarskapet. Vi får följa med i Lidmans tankar kring sitt skrivande och de vittnar också om hur en författarvardag kan se ut; periodvis skriver hon strikt mellan klockan 7 och 12, andra gånger tycks hon arbeta nätterna igenom. Ibland är hon euforisk, andra gånger hårt drabbad av ångest.
Med tiden växer hennes frustration över att tiden inte räcker till – hennes aktiva deltagande i de politiska debatterna tar mycket kraft, hennes omsorg med människorna i sin närhet likaså. Familj och vänner tycks dö ifrån henne en efter en och det går knappt en dag utan att hon tänker på döden.
Självmordsförsöket 1945 gör sig påmint och saknaden efter Fågel punkterar hennes vardag med jämna mellanrum. Men jag kommer henne under läsningen mycket nära – lider med henne när föräldrarna dör, känner stolthet när utmärkelserna regnar (dessa noteras dock knappt, hon kommenterar med självironi att de får henne att känna sig ”brackig”) och jag upprörs när hon upprörs över USA:s imperialism. Tillsammans längtar vi efter Fågel, men innerst inne vet vi att han är oss evigt förlorad.
Hennes torra humor blandas med melankoli, tvivel på sin förmåga med kärleksfulla noteringar om romankaraktärerna Anna Stava, Didrik och Hagar. Stundtals värker hennes kropp så att hon inte kan sova, andra dagar känner hon sig mycket stark. När det går som bäst, då skriver hon att texten ”kryllar”; historien berättar sig själv och hon behöver bara tid för att få följa med. Men oftast är det mycket motstånd, inte bara rent praktiskt utan även känslomässigt.
En av de mest rörande stunderna var de tio dagar som hon försökte förmå sig att ”döda” karaktären Spadar-Abdons älskade häst Stina. Till slut lyckades hon. Inte lätt det där, när ens karaktärer känns så levande att det blir plågsamt att se dem fara illa – och samtidigt veta vad som är bäst för historien.