Som alla måste ha märkt pågår andra vågen av den sexuella frigörelsen sedan 1960-talet. Men nu med annan betydelse. Det handlar om frihet i förhållande till konventionell syn på sexuell identitet. Eller kanske vi borde tala i termer av revolt mot heterosexuell norm.
Rätten till en egen könstolkning blir också allt mer självklar. Och i det offentliga samtalet är det normbrytarna som äger utrymmet.
Frågan är då hur det står till med själva sexlivet för gemene hen. Och de heterosexuellas rätt till sin könsidentitet.
Många tycker nog att just den frågan är irrelevant, kanske rent utav löjlig, särskilt om det gäller respekt för vita mäns heteroläggning.
Tonläget mot sexuell norm, och män i synnerhet, kan vara ganska förlöjligande. Samtidigt som ett tredje, fjärde och även femte kön diskuteras på allvar syns det som om det på samma gång pratas om att sätta vita heteromän i karantän.
Vad som fick mig att verkligen fundera ett extra varv över detta – varthän synen på manligheten i offentligheten är på väg – var när Illustrerad vetenskap publicerade utförliga centimetrar i genomsnitt på världens erigerade penisar. Femton centimeter här, och sjutton där.
Som man ville jag förstås jämföra mig, och gärna konstatera att jag låg en bit över genomsnittet. Eller i vart fall inte under.
Men så tänkte jag ett varv till: Vad är detta för ett jäkla spektakel!?
Förmodligen vore det otänkbart med en motsvarande artikel om vaginans omkrets i genomsnitt.
Med all rätt skulle det bli ett fullkomligt ramaskri. Men mannens kön är uppenbarligen ännu icke frigjort.
Snacka om superobjektifiering!
Än värre blev det när jag lyssnade på ett avsnitt av Radiopsykologen i P1, programmet där Allan Linnér samtalar med människor utifrån deras problem.
Mannen som ringde berättade att han inte vågade ha sex med en kvinna eftersom han tyckte att hans penis var alldeles för liten. Vid ett förföriskt tillfälle hade han blivit så ångestfylld och stressad att han var tvungen att gå på toaletten och spy.
Det är förstås beklagligt att han ska behöva ha en sådan rädsla för förlöjligande. Så onödigt kan tyckas.
Men än värre var en del kommentarer på P1:s hemsida efter programmet där storlekens betydelse debatterades.
En kvinna skrev att ”storleken är självfallet något jag känner av direkt ... och jag gillar inte spetsiga ollon utan mer runda”.
Bland mina manliga vänner förekommer aldrig sådana resonemang om kvinnor. Aldrig.
Det skulle vara ovärdigt. Otänkbart.
Två blir ett.
Och jag väljer hellre att älska.