Stråkkvartett svår att förena med saxofon
KONSERTKlarakvartetten (Dieter Schöning, violin, Wiveca Rydén Mårtensson, violin, Johanna Fridolfsson, viola och Lena Bergström, cello)Sven Fridolfsson, saxofonFestivitetssalen, Elite Stadshotell, LuleåLördag 19 september
Inledningsstycket är signerat Purcell, och det blir Fantasia som skrevs i den senare hälften av 1600-talet. Stycket är som klippt och skuret för att framföras i Stadshotellets vackra festivitetssal där stuckatur i vitt och guld, enorma kristallkronor, höga fönster och intarsiagolv dominerar den rektangulära salen. Man kan riktigt se framför sig vackra damer med pudrat hår och solfjädrar som väntar på nästa menuett. Och rumsmässigt förstår man varför kammarmusik, och speciellt kvartetter av det här slaget, var tänkt att framföras i sådana här lokaler istället för på stora scener. För till och med det sprödaste pizzicato når runt och fyller lokalen med varm ton.
Från Purcells smäktande vackra Fantasia går programmet vidare med Franz Joseph Haydn. Det blir den andra av "Solkvartetterna" från Haydns tjugonde verk.
När de inledande drillarna pärlar genom luften så är det lätt att förstå att "Solkvartetterna" inte bara kallas så för de solprydda omslagen, utan också för att många av melodierna faktiskt låter som om varma solstrålar träffar publiken.
Det blir ytterligare några stycken med Klarakvartetten, men kvällens gästartist måste förstås också nämnas. Den eminente saxofonisten Sven Fridolfsson är både en skicklig och stor tolkare av sitt instrument, men jag måste erkänna att jag till en början är något tveksam till det musikaliska mötet mellan en sopransaxofon och en stråkkvartett.
Jag ger dem några stycken att bevisa motsatsen, men tyvärr besannas mina farhågor under de verk jag hinner höra innan plikten kallar till andra bevakningsuppgifter. Arvo Pärts Summa, ursprungligen skriven för volkalister, är inget stycke som en stråkkvartett ska ge sig på - därtill blir klangen fel, enligt min mening. Visserligen räddar sopransaxofonen upp situationen i de starka partierna, men den fullkomliga musikaliska upplevelsen infinner sig dessvärre inte.
Inte heller så i Sven Fridolfssons två egna mini-kompositioner; Oxhagspolka och Oxhagstrall. Folkmusik blir Klarakvartetten övermäktig.
Tillsammans med saxofonen låter det som ett musikaliskt porträtt av en sommaräng, där Ernst Kirchsteiger närsomhelst kan vandra in i bild från vänster med ett scenograferat halmstrå hängande ur den inställsamt leende mungipan, redo att förföra det svenska folkhemmet med smulpaj och egenhändigt hopknåpade fågelholkar.
Så jobbar vi med nyheter