Amerikanskan Lucia Berlin skrev 76 noveller mellan åren 1960 och 2004. Då dog hon, i stort sett okänd av den stora publiken. 43 av dessa berättelser gav vännen Stephen Emerson ut 2015 och Berlin blev en världskändis. Urvalet når nu också svenska läsare under titeln ”Handbok för städerskor”.
Emerson berättar kortfattat om Berlins skrivande och liv i ett efterord men kommenterar inte sitt urval. Varför tog han t ex med så många noveller? Boken är på över 500 sidor och det är inget idealiskt omfång för en novellsamling. Kortprosa av det mer gedigna slaget kräver ju att man läser med foten på bromspedalen och Berlins berättelser är strålande. Men här får man mer material än man riktigt kan greppa.
Lucia Berlin bytte ofta jobb, fick fyra söner, hade fyra äkta män och söp ständigt men besegrade till slut sin alkoholism och blev en framgångsrik universitetslärare, meddelar Emerson. De här ingredienserna är en sorts basmaterial i hennes noveller. Man glider ständigt, så känns det, mellan liv och text och inget i hennes noveller verkar egentligen påhittat. En kvinna i en av novellerna säger att hon aldrig ljuger men då och då överdriver. Jag tycker inte att Berlin överdriver heller, allt verkar så sannfärdigt.
Vad man nu ska mena med det. Kanske att novellerna också är minnestexter och stundom mera liknar sidor i en litterär dagbok.
Berlins stora gåva är att hon får tag i så spännande personer. Hon har i den meningen samma nästan telepatiska förmåga som Svetlana Aleksijevitj, detta att kunna uppfatta och ta till sig de starka livsöden hon möter.
Hon verkar också ha erfarenheter från tusen miljöer. Flera berättelser utspelas på automattvättar och på sjukhus, i skolmiljöer och på bussar, i fängelser, butiker och torkar. De kan handla om en flicka som blir felaktigt relegerad, en jockey som opereras, en ung lärarinna som försöker hantera ett rötägg, en avgiftning, ett hem för dementa, en skakande berättelse om en mor som drabbas av abstinens, en plågsam historia om knarksmuggling, en skrivarkurs på ett fängelse eller en kvinna som hamnar på en illegal abortklinik men ändrar sig. Den sista texten är bitvis ett reportage men inbäddat i en biografisk novell, en fruktansvärd, stenhård text.
En lite längre novell handlar om en änka som för en tid blir fiskare i en exotisk miljö, en nästan lycklig historia, den kanske enda. Likväl slutar den i ensamhet. Men novellformen kanske inte fungerar så bra om berättelserna slutar väl.
Normalt brukar ju kortprosa bygga på att man reducerar antalet spelscener så långt det går. Berlin gör nästan tvärtom. Därmed skapar hon en turbulens som också känns mental, som om berättaren inte hade någon fast plats att utgå från, letar efter en sådan eller vankar omkring i sin egen text.
Formaten växlar. De flesta novellerna är på något dussin sidor eller mindre. Många omfattar bara någon enstaka eller ett par sidor. I ett par av berättelserna dyker samma figurer upp. Ibland ändrar hon på namnen men inte på människorna. I en av de sista novellerna heter berättaren Lucia Berlin.
Den längsta texten är på 40 sidor. Det är mer en kortroman, också till formen – med perspektivskiften, snabba förflyttningar, mängder av referat och inskjutna kommentarer. Egentligen är kanske hela samlingen en roman, episk och vindlande men tematiskt sammanhållen, det handlar om en rad olycksbarn.
Det finns nyckelscener som återkommer, berättade med förskjutningar, andra utgångslägen och tyngdpunkter. Det hela kunde vara en sönderstyckad roman om hennes liv där man hela tiden känner att stommen och utanverken är biografiska.
Hemingways klassiska utgåva innehöll 49 noveller. Det är ungefär lika många som i Berlins samling. Men Hemingway sanktionerade sitt urval och skrev själv ett förord. Berlin anade nog aldrig att hon skulle dominera alla läslistor ett decennium efter sin bortgång.
Annars är jämförelsen inte alldeles halsbrytande. Båda två var starkt beroende av sina personliga erfarenheter, av det självupplevda.
Dan Sjögren
kulturen@nsd.se