Med sin debutroman stiger rimligen Marit Furn ut ur "Skuggan" och in i det rampljus som en begåvad författare förtjänar.
Hennes bok är imponerande, fantasifull och fascinerande både som idé och gediget genomfört hantverk. Den har formen av en dagbok, förd av en polsk-svensk kemist med det konsonantrika namnet Zygmunt Pietziewzskoczsky. Han har av apotekaren Przybyszewski fått i uppdrag att i hemlighet bevaka och detaljerat rapportera om vad August Strindberg har för sig.
Den store författaren är i Paris där han tillfälligt övergett litteraturen till förmån för naturvetenskapen. Han är nyfrälst alkemist, förvirrad av drömmen om att göra guld.
Till en början finns Strindberg inskriven på Hospital Saint-Louise, med vacklande psykisk hälsa. Efter att ha blivit utskriven tar han in på pensionat – just det där den hemlige observatören redan bor. Genom ett hål i väggen kan Skuggan därefter studera hur Strindberg under tilltagande psykos utför sina udda undersökningar med brännare, deglar, pulver och provrör. Som tvivelaktig bonus får han smygtitta på Strindberg i mycket privata situationer.
För uppgiften som spion är han idealisk. Han är i alla avseenden oansenlig, närmast självutplånande, hans utseende intetsägande. I vardagslivets universum ser han sig som en färglös planet i ständig skugga, en osynlig mörk måne. Varken Strindberg under sina absintstunder på något av Paris caféer eller någon annan tar notis om honom.
Enda undantaget är en ung kvinna, som under en tid ägnar honom sitt intresse, men elden tar aldrig fart och relationen falnar snabbt.
Efter ett år flyttar båda herrarna till hotell Orfelia. Där bodde Strindberg verkligen våren 1896 och där förvärrades hans psykos. I sitt paranoida tillstånd tyckte han sig höra ljud från andra sidan väggarna. Han trodde sig förföljd av apotekaren Przybyszewski och fruktade att denne skulle döda honom med gas eller märkliga elektriska apparater.
Baserat på den sortens uppgifter och på delar av Strindbergs senare författarskap har Furn skapat sin egen fantasieggande variant av författarens välkända Infernokris.
Huvudpersonen hittade hon hos den nyligen avlidne Lars Gustafsson, i vars bok Tennisspelarna från 1977 omnämns Memoires d´un chimiste av just denne Zygmunt Pietziewzskoczsky.
Utmejslingen av personen och historien om honom är däremot hennes verk och det är utfört med beundransvärd skicklighet. Furn berättar sin skröna från 1800-talets slut med ett språk som känns trovärdigt tidstypiskt, nästan Strindbergskt.
Dagboken utvecklas inte precis till en dåres försvarstal, mer till en utsatt stackares alltmer berörande bekännelse.
Enda invändning gäller avslutningen, då en tromb tillåts få en märklig inverkan på skeendet. Å andra sidan är man som läsare så dags förledd och övertygad över dagbokens autencitet, så det passar med en påminnelse om att man gått på en riktig blåsning.