Sunt svÄrmod blev sjuk depression
Karin Johannisson Àr professorn i idéhistoria som skriver om hur mÀnniskor faktiskt kÀnner. I sin nya bok om melankoli gör hon en upplyftande exposé över svÄrmod och nedstÀmdhet genom historien.
Foto: Fotograf saknas!
I skarpt aprilljus stÀller Karin Johannisson retoriska frÄgor om vÄr samtid. Drygt 30 procent av vÀstvÀrldens befolkning pÄstÄs lida av depressioner och hon ser sjÀlvklara forskningsfÀlt för framtida vetenskapskollegor. SjÀlv tror hon att förklaringarna ligger i samspelet mellan samhÀllet och individen.
I sin egen bok gĂ„r hon bakĂ„t i tiden och berĂ€ttar om hur melankolin tagit sig olika (men ocksĂ„ likartade) uttryck. Ăven om hon synar samtiden Ă€r Melankoliska rum framför allt en historisk resa med anhalter som Strindbergs omtumlande ankomst till Paris, Prousts ömtĂ„lighet och Sylvia Plaths vrede.
Karin Johannisson har lÀst journaler, dagböcker, brev och massor av skönlitteratur. Under 1600-talet kÀnnetecknades melankolin av starka utlevande kÀnslor som skrÀck, förtvivlan och stor hunger.
Hos den unge sociologen Max Weber hittar hon redan i slutet av 1800-talet ett tillstÄnd som i dag skulle beskrivas som uppenbar utbrÀndhet. Under flera Är var han oförmögen att förelÀsa; under sömnlösa nÀtter tröstande han sig med ost.
Till och med den revolterande vargkvinnan finns med i hennes breda spektrum av melankoliska tillstÄnd (skildrad i Inger Edelfeldts "Kamalas bok") samtidigt som hon funderar över i vilken utrÀckning dagens depressioner kan betraktas som "medikaliserad melankoli".
Ăr det möjligt att samma kĂ€nslor av bottenlöst svĂ„rmod, som runt förra sekelskiftet, eller Ă€nnu tidigare, betraktades som fullt tillĂ„tna, för att inte sĂ€ga manligt högtstĂ„ende och kreativa, i dag i stĂ€llet förs över till en medicinsk diagnos, till en starkt kvinnodominerad sjukdom?
- Det Àr just det som Àr risken. Att mycket av det som uppfattats som normalt plötsligt definieras som som en avvikelse eller sjukdom. Tidigare har melankoli setts som nÄgot som tillhört de existentiella villkoren, allt enligt tanken att om man Àr en tÀnkande och kÀnnande individ mÄste man vara sÄrbar inför vÀrlden. DÄ mÄste man ta in det svÄra, ocksÄ andras lidande, sÀger Karin Johannisson.
Vi möts i ett anonymt sammantrÀdesrum i Stockholm. Karin Johannisson, för dagen tillrest frÄn Uppsala, Àr inte bara en av vÄra högst ansedda forskare inom humaniora, hon Àr ocksÄ medlem i Statens medicinsk-etiska rÄd, dÀr vÄrd i livets slutskede just nu Àr den stora frÄgan.
Mer Àn sÄ kan hon inte berÀtta, diskussionerna sker bakom lyckta dörrar.
Under intervjun Àr hon noga med att framhÄlla att hennes bok, Melankoliska rum inte handlar om alla de kliniskt deprimerade och bipolÀra som sjÀlvklart behöver och blir hjÀlpta av medicinsk vÄrd och psykofarmaka.
- Det jag Àr ute efter Àr grÀnstillstÄnden, de glidande zonerna, att allt fler tillstÄnd fÄr diagnostiska namn i dag.
I tvÄ decennier har hon studerat och skrivit om bland annat kvinnodiagnoser. Med "Den mörka kontinenten" nÄdde hon den stora publiken och blev Augustnominerad.
DÀr visade hon hur sekelskiftets kvinnor som inte uppfyllde förvÀntningarna pÄ den rÀtta kvinnligheten fick i dag avfÀrdade diagnoser som nymfomani, neurasteni (nervklenhet) eller kloros (anemiskt tillstÄnd).
I mÄngt handlade det om diagnosernas tyranni.
- Hur diagnoser kan bli maktinstrument kan man exemplifiera pÄ mÄnga sÀtt. Det Àr vÀrt att reflektera kring.
I dag finns ocksÄ ett sug, en lÀngtan efter att fÄ just en diagnos, konstaterar Karin Johannisson.
Sjukdom Àr kanske den enda socialt accepterade formen av avvikelse, den som Àr sjuk fÄr empati och bekrÀftelse.
- Det innebÀr i sin tur att man överlÄter bÄde förklaringen och hanteringen av det man kÀnner till experter och till medicinen. Samtidigt frÄntar man sig sjÀlv ansvaret och möjligheterna, kanske finns nÄgonting som Àr positivt i de mörka kÀnslorna.
Ordet depression betyder "nedtryckt" pÄ latin. Ett samhÀlle som tillhandahÄller en sjukdomsdiagnos till dem som inte har fullgod prestationskraft, förtjÀnar att ifrÄgasÀttas, menar Johannisson.
- Man mÄste ta ansvar för att vi skapat arbetsplatser och arbetsstrukturer som inte rymmer andra Àn de högpresterande.
Framtiden dÄ? I sin bok hÀnvisar hon till sociologen Emile Durkheims term "anomi", som stÄr för ett tillstÄnd av vilsenhet och förvirring i ett samhÀlle utan sammanhÄllande normer, ocksÄ det en förklaring till depression.
Vad som behövs, enligt Karin Johannisson, Àr en ny "berÀttelse", det vill sÀga en ny upplevelse av mening och sammanhang likt det religionen eller folkhemmet en gÄng stod för.
- Jag tycker ibland att man har en moralisk plikt att vara optimistisk. Och jag kan tÀnka mig att klimatfrÄgan blir en ny sÄdan berÀttelse. Den tvingar oss att ta stÀllning och stanna upp, att protestera. Det pÄgÄr motstÄndsrörelser i dag och sÄ har det alltid sett ut. Till slut kommer det en sund reaktion.
SĂ„ jobbar vi med nyheter