Juni och juli får vara hur varma och ljusa de vill, augusti likaså. Ingen av dem är längre min favoritmånad. Orsaken är alla dessa blodsugande plågoandar. Från början av juni och långt in på hösten, ja ända tills att frosten tagit ett fast grepp om markerna turas de om att pina oss.
Det börjar med tjälmyggen, men deras ankomst bemöts mest med en axelryckning. De ställer sällan till med några större problem utan låter oss ostört njuta av majsolen. De är liksom bara en förvarning om vad som komma skall. Har vi lika tur med vädret som under maj de senaste åren skulle jag vilja beskriva läget som helt fantastiskt. Att strax efter islossning kunna ligga på en strand och titta upp i trädtopparna utan ett enda surr i örat, utan att behöva slå sig själv blå och klia sig blödande. Att i den ljumma kvällen mitt i lövsprickningen kunna sitta ute med nakna armar och ben. Utan att bli antastad.
Men i diken och sumpmarker bidar de sin tid och när det första riktiga regnet kommer så är friden över. Livet börjar spira, det börjar röra på sig. De stiger upp ur dyn och sätter fart. Vi skyndar oss att täppa till ventiler, stänga fönster och dörrar och plugga mygg-jagaren i eluttaget. Ändå surrar det någonstans i sovrumsdunklet, och med mörka ringar under ögonen går vi sommardagarna till mötes.
Knotten brukar börja visa sig någon gång under juli, och då blir mitt i allt myggen ett mindre problem, och när sedan de värsta vampyrerna dyker upp framåt sensommaren känns tidigare nämnda arter som fisar i rymden. Swiro, säger vi i Överkalix. Så små att de knappt syns, jobbar i svärm, gillar att ta sig in under kläderna, bits gärna runt ögon och läppar, kryper in i öron och näsa. De lämnar såriga hudar efter sig och är en pina för både människor och djur. Det är dessa små swiron som hänger kvar längst av alla. De värmer sig vid glödlampor under kalla höstnätter och får ny kraft av solen dagtid.
När jag i min med åren tilltagande pessimism anser att allt var bättre förr tänker jag också på blodsugarbeståndet. Relevant är då att fråga sig om det inte bara är inbillning. Jag tror inte det. Bönderna lägger ner. Ingen slåtter och inga betesdjur. Landsbygden drunknar i sly. I dessa gynnsamma myggområden finns det dessutom allt färre offer att tillgå, alltså måste de slåss om oss som är kvar. Att lämna snårskogen och gömma sig i asfaltsdjungeln är ibland en lockande tanke, och kanhända är insektsplågan vad som slutligen kan få den mest inbitne bybo att kasta in handduken.