Svarfvar gick från återhållsam till briljant

Trädens och himlens musik är titeln på kvällens konsert och Norrbottens kammarorkester med dirigenten Petter Sundkvist i spetsen har enligt programbladet valt stycken av några tonsättare som verkligen förstod sig på musikens innersta väsen; det jordiska och samtidigt överjordiska.
Edward Elgar - Englands förmodligen mest kände kompositör - älskade sannerligen naturen. Och mycket av dess skönhet återspelas i hans Serenad i e-moll. Här finns filmisk melankoli, romantiskt skimmer och ljuvlig dramatik i de böljande dynamikväxlingarna som kammarorkestern så samspelt följs åt i. Det är som en rosenröd och smäktande saga för örat.

Beethoven, å andra sidan, kanske inte var särskilt romantiskt lagd - snarare pragmatiskt efter en hård och rätt sorglig uppväxt och de hörselproblem som kom krypande med åren. Inte desto mindre fylldes hans kompositioner av stor passion och stundtals också dramatik och upprorsanda. Han skrev en enda violinkonsert - i D-dur - under sin livstid, och det är den som solisten Christian Svarfvar framför tillsammans med kammarorkestern.
Det man kan konstatera redan från början är att stycket är väldigt modernt, en klar stilbrytning från de då rådande normerna. Men trots att Beethoven var så framsynt känns kompositionen på vissa håll aningen platt. Det är långa lågmälda passager i den första satsen - pianostrofer som liksom hoppar från instrument till instrument - som till slut får mina tankar att sväva iväg åt helt andra håll. Återhållsamheten tycker jag också präglar Christian Svarfvars violin, som inte alls glöder som den brukar. Men här finns också några oerhört vackra mollpassager, där violinen vibrerar och fyller mig med hopp inför de kommande satserna.
I larghettot - som också bygger på lågmälda partier - kommer en helt annan sida fram hos Svarfvar. Här finns en spänning och en dynamik som inte fanns i första satsen. Och i tredje och sista satsen som följer direkt på är han fullkomligt briljant. Det virvlande, lekfullt luriga rondot blir en glödande dans där Svarfvar tar med sig orkestern i spelglädjen.

Efter paus framför kammarorkestern Wolfgang Amadeus Mozarts Symfoni nr 40 i g-moll - ett av mina absoluta favoritstycken inom den klassiska musiken. Symfonin var ett av Mozarts sista verk och de bitterljuva, kända stroferna - fyllda av avgrunddjup sorg såväl som lyrisk fröjd - fångar så gripande både den för honom så karaktäristiska livsglädjen, men också hans nyfunna insikt om att slutet var nära.
Blott 35 år gammal lämnade en av världens största kompositörer detta jordeliv.