Svensk neutralitet i dåtid och framtid
I den andra delen om svensk neutralitetspolitik skriver Karl-Ynge Åkerström om kalla kriget. Den tid då Sverige balanserade på slak lina mellan två stormakter.
Foto: Fotograf saknas!
I en artikel i DN 13 januari 2008 berörs också Olof Palmes hemliga samarbete med amerikansk underrättelsetjänst under kalla kriget. Åtminstone för historiker och underrättelseutbildade har det länge varit känt att Palme hyste ett aktivt intresse för dessa frågor. När han av Birger Elmer, sedermera grundare av IB, rekommenderades som medarbetare åt dåvarande statsministern Tage Erlander, var han redan anställd vid Försvarsstabens underrättelseavdelning sedan 1953. Valet av just Olof Palme kan ses som en markering av betydelsen av goda kunskaper på detta område inom regeringen och inte enbart en rekrytering av en allmänt duglig medhjälpare till statsledningen.
Det är lätt att glömma den komplicerade verklighet som i praktiken präglat Sveriges förhållande till främmande makt. Samarbetet med USA och Storbritannien hade inletts redan under andra världskriget och före Palmes epok i svensk utrikespolitik. Svenska eftergifter mot Tyskland är väl kända - i synnerhet i Norrbotten - medan samarbetet med allierade länge dolts.
Finsk signalspaning hade under världskriget skickliga medarbetare med goda kunskaper i ryska och avancerad teleteknisk utrustning. Samarbetet med svenska C-byrån var gott. Redan 1944 planerades i hemlighet en gemensam operation, som syftade till att snabbt, i händelse av rysk ockupation av Finland, kunna överföra spaningsarkiv och ryska koder samt finsk personal med familjer till Sverige. Så skedde också i krigets slutskede under kodbeteckningen Stella Polaris.
Med hänsyn till hotet mot ryska intressen backade Sverige sedermera delvis från överenskommelsen, men viss personal samt arkivmaterial fick stanna i Sverige. Med hjälp av dessa resurser förstärktes FRA avsevärt. En del av koderna och meddelandena användes sedan som bytesvara med västländer efter kriget.
Efter kriget fortsatte samarbetet med Storbritannien bland annat genom landsättning av agenter i Baltikum. Genom förräderi på högsta nivå inom brittiska MI 6, bland annat den sedan 1934 sovjetiska agenten Kim Philby och sovjetisk infiltration bland baltiska flyktingar i Sverige, arresterades de flesta nästan omedelbart. Flera dödades och andra internerades i Sibirien.
Svensk signalspaning (FRA) hade genom det goda geografiska läget, kvalificerad personal och i Finland knäckta koder stor framgång. Den information som FRA lämnade ut till Storbritannien och USA hotade Sovjets luftförsvar och marinbaser. Det resulterade i nedskjutningen av den signalspanande DC-3an och Catalinan 1952, troligen med hjälp av uppgifter från spionen Wennerström. Samarbete militärt med USA skedde från och med 1950-talet, framför allt på flygets och teleteknikens område. Underrättelsedata från Natos norra flank blev bytesvara och hårdvaluta. Sverige fick tillgång till teknik som annars var förbehållen NATO-allierade.
Sverige levde de facto efter kriget under hotet om sovjetisk invasion. Det fanns därför tidigt planer på att i så fall evakuera Sveriges statsledning. Dessutom fanns konturerna till en hemlig motståndsrörelse och med ledare utsedda och tränade redan i fredstid. Palme var en av skaparna till denna organisation. Numera finns den nämnd i litteratur men var då kvalificerat hemlig. Samarbete med framför allt Storbritannien var en grundbult.
Sedan 1930-talet fanns i Storbritannien en ansedd organisation verksam inom berömda brittiska internatskolor och i syfte att stimulera fältforskning under primitiva och strapatsrika förhållanden: British Schools Exploring Society" - BSES. Den nyligen avlidne sir Edmund Hillary var en av många kända medlemmar och i styrelsen satt medlemmar av kungahuset och högsta försvarsledningen. Gruppledare på de årliga expeditionerna var vetenskapsmän och officerare. Att bli uttagen var en stor ära.
Själv deltog jag som telegrafist och ingick i en meteorologisk grupp. Expeditionen förlades detta år - 1959 - till Sarekområdet. Vi skulle bland annat undersöka en sorts fallvindar medan en annan grupp åstadkom en kartläggning av ett platåområde. Svenska kartor var undermåliga och vi använde i stället brittiska flygvapnets. Det ingick också en "kapplöpning", där en grupp från oss på norsk-svenska gränsen skulle möta en grupp marinsoldater från ett brittiskt hangarfartyg i en norsk fjord.
Under femtiotalet företog BSES expeditioner till Island, Norge, Spetsbergen och hör och häpna - det för Sovjet känsliga Nordfinland. Det var ett strategiskt viktigt område för bägge stormaktsblocken. Svenska försvarsledningen hade godkänt expeditionen i Sarek, men säkerhetspolisen visade sig till min förvåning några år senare ha varit ovetande. Det förstod jag först när jag som ung student i Uppsala blev kontaktad och anmodad informera dem om expeditionen.
Naturligtvis var det vetenskapliga syftet seriöst. Det kan man se i de publicerade rapporter som blev resultatet. Men dessutom fick brittisk militär personal värdefull lokalkännedom. Under andra världskriget lärde man sig hur viktigt det är att kunna göra väderprognoser för operationer till sjöss och i luften. Vi märkte också själva hur snabbt vädret växlar - från augustivärme till snöstorm med orkanvindar. Kartan vi åstadkom gällde det enda någorlunda plana område som möjliggjorde luftlandsättning i stor skala. Fallvindarna måste dock undersökas, eftersom de hade kunnat innebära katastrof vid luftlandsättning. "Kapplöpningen" innebar också en kartläggning av en hemlig bakväg in och ut ur Sverige och hur lång tid det skulle ta. Lämpliga platser för hemliga depåer kunde utses. Bakvägen var viktig för tillförsel av agenter och materiel men också som ett led i evakuering av viktiga svenskar. I en skarp situation hade det legat en ubåt istället för ett hangarfartyg i fjorden.
Den fullständiga redovisningen av svensk neutralitet i praktiken kanske aldrig lämnas ut, men tillräckligt har ändå blivit offentligt för att man ska kunna inse hur komplicerade omständigheterna i själva verket var. Det som efteråt uppfattats som opportunism handlade i själva verket om en ömtålig balansgång för att hindra att Sverige ockuperades.
När man nu i försvarsdebatten diskuterar möjligt försvarssamarbete med våra grannländer eller till och med NATO är detta alltså ingen ny tanke. Tvärtom har så skett i det tysta i åtskilliga decennier. Det erkänns numera officiellt. Detaljerna i sådant samarbete måste med nödvändighet till stor del vara hemliga. Däremot är det oerhört viktigt för den demokratiska trovärdigheten att det i fortsättningen grundas på ordentligt redovisade politiska beslut. I synnerhet vi från nordkalotten var och är i allra högsta grad berörda.
Så jobbar vi med nyheter