ââFör mig har alltid Krimhalvön varit rysk. Vissa dagar orkar jag inte höra pĂ„ radio eller lĂ€sa dagstidningarna. Jag anser att de svenska medierna har en vĂ€ldigt onyanserad bild av Ryssland. Som journalist har jag fĂ„tt lĂ€ra mig att alltid lĂ„ta flera sidor komma till tals. Men alla sĂ„dana dĂ€r journalistiska grundregler struntas det i nĂ€r det gĂ€ller Ryssland.
â I Sverige förstĂ„r man sig inte pĂ„ den ryska nationalismen. Men det har att göra med den ryska historien, Napoleons invasion, första och andra vĂ€rldskriget. Det sitter sĂ„ djupt i den ryska sjĂ€len, sĂ€ger Gunilla Bresky.
För 20 Är sedan öppnade en flyglinje som möjliggjorde resor frÄn LuleÄ till Arkhangelsk i Ryssland. Gunilla Bresky Äkte och det blev början av en livslÄng kÀrleksrelation till Ryssland.
ââDet var ekonomisk kris, och mĂ€nniskor fick ingen lön, men de gick till jobbet Ă€ndĂ„. Det var mĂ€nniskorna dĂ€r som öppnade dörrarna för mitt Rysslandsintresse, sĂ€ger Gunilla Bresky.
Efter den resan har Gunilla Bresky Ă„tervĂ€nt till Ryssland fler gĂ„nger Ă€n hon kan rĂ€kna till. Resorna har resulterat i flera prisbelönta dokumentĂ€rfilmer om andra vĂ€rldskriget. Den senaste, Jag stannar tiden, handlar om den ryske krigsfotografen Vladislav Mikosha, och har vunnit pris som âbĂ€sta svenska dokumentĂ€râ i Tempo documentary awards.
ââFilmen om Mikosha upplever jag har tigits ihjĂ€l. Men 11 maj visas den i alla fall pĂ„ SVT, Den har tagits emot varmt pĂ„ filmfestivaler i Norge och USA. I Sverige fick den ingen biodistribution, sĂ€ger Gunilla Bresky.
I december bjöds Gunilla Bresky in av dokumentÀrfilmsklubben Vladislav Mikosha till Moskva för en visning av Jag stannar tiden, tillsammans med den nu avlidne Mikoshas slÀktingar och gamla kollegor.
ââJag var vĂ€ldigt nervös över vad de skulle tycka och tĂ€nka. Men efterĂ„t fick jag deras vĂ€lsignelse, blommor, choklad och det hölls flera tal. Det var ett stort ögonblick, sĂ€ger Gunilla Bresky.
Kan det finnas en poÀng i att sÀtta press pÄ Ryssland nÀr det gÀller exempelvis HBTQ-personers rÀttigheter?
ââJag har ryska vĂ€nner som Ă€r homosexuella. De Ă€r etablerade personer och Ă€r öppna med sin lĂ€ggning till sin omgivning. Men det Ă€r inte som i Sverige, nĂ„got man skyltar med. Det finns flera oerhört stora problem i Ryssland, det finns exempelvis ett brutalt klassamhĂ€lle. Men jag tror inte att mĂ„la in Ryssland i ett hörn Ă€r rĂ€tt vĂ€g att gĂ„.
Förutom dokumentÀrfilmerna har Gunilla Bresky dem senaste Ären jobbat som producent pÄ Sveriges radio, men om tre veckor gÄr hon i pension. Hennes sista projekt pÄ radion Àr en dramatisering av den vitryske författaren Svetlana Aleksijevitjs bok, Kriget har inget kvinnligt ansikte, som bygger pÄ berÀttelser frÄn kvinnor som stred i den Röda armén. Dramatiseringen blir i tvÄ delar och bygger pÄ 50 berÀttelser frÄn boken, inspelade av 10 olika skÄdespelerskor i alla Äldrar.
ââIbland har vi fĂ„tt ta paus eftersom vi behövt grĂ„ta en stund. Vissa av berĂ€ttelserna Ă€r sĂ„ hemska att vi inte kan spela dem i radio, sĂ€ger Gunilla Bresky.
Ăven om Gunilla Bresky nu gĂ„r i pension, finns det inget som utesluter fler dokumentĂ€rfilmer eller andra projekt.
ââNog har jag idĂ©er, men det Ă€r för tidigt att sĂ€ga nĂ„got. Mina idĂ©er Ă€r ju inte kommersiella, och det Ă€r sĂ„ mycket som mĂ„ste klaffa med finansieringen och annat för att dem ska bli verklighet. Det blir att gĂ„ ut pĂ„ den dĂ€r hjortronmyren igen, och jag mĂ„ste plocka och fylla hinken sjĂ€lv. Ăven om jag vunnit flera priser, börjar jag pĂ„ noll varje gĂ„ng, sĂ€ger Gunilla Bresky.