Bucht har gett utställningen titeln ”Ljudet av handen” och den ingår i en serie föreläsningar kopplade till vårens pjäs av Sara Stridsberg, ”Dissekering av ett snöfall”. Pjäsen är en samhällssatir om att få bestämma över sitt eget liv och visar den stenhårda och skoningslösa drottning Kristina.
– Mina textilier handlar om att språk inte bara är talat språk, ur munnen, det finns också ett skapandespråk. Människor kan mötas genom att själva göra något eller läsa textiliernas trådar. Det är en kommunikation som inte bara handlar om ord, säger Elisabeth Bucht.
Hon har satt upp små broderade bilder på väggen. Större textila verk hänger på ett klädstreck ute på golvet.
– Det stora kommer från ett projekt om kropp och landskap. Den här utställningen består av fragment från olika projekt. Inbjudan kom med kort varsel och jag hann inte producera nya verk. Jag tog med mig ett collage av saker jag gjort.
Tiden är över då Elisabeth Bucht var gatukonstnär.
– Det är en del år sedan jag höll till på gatorna och gav gatumiljön textila tillägg. Jag fick positiv respons och det blev allt mera texter i installationerna. Jag tycker om kombinationen av bild och text.
Det är en viss skillnad mellan att klä gatorna med textila verk och inte måla graffiti.
– Det var alltid en risk att publiken tog för sig av mina installationer, tog med sig textilerna hem.
Nu är det inomhus som gäller och häromåret fick hon möjligheten att göra något stort när Historiska museet bjöd in tio konstnärer. Hon valde att klä det stora Pireus-lejonet som finns i museets entré, klädde skulpturen med 600 virkade rutor, likt ett lapptäcke.
– Lejonet är kopplat till storslagna idéer och uttryck för manlighet. Jag ville mjuka upp Pireus-lejonet, göra det till en katt i en värm dräkt, en puppa, lyfta fram det mjuka i katten. Den skulle bli symbolen för något nytt.
Elisabeth Bucht har skapat med nål, tråd och stickor alltsedan barnaåren i Södra Sunderbyn.
– Det brukar alla barn göra, men jag har aldrig slutat.
Och hon fortsatte sedan hon och familjen flyttat först till Stockholm och sedan till Uppsala, där hon nu bor. Elisabeth Bucht har en filosofisk syn på textilskapandet.
– Det går att möta människor genom händerna. Det låter mycket när vi virkar, det är fullt av ljud. Man måste lyssna på tankarna, man tänker mycket och säger oväntade saker när man handarbetar tillsammans. Det är ingen slump att man hade syjuntor, samtalen blev bättre.
Samtal blir det i föreläsningsserien på Norrbottensteatern och med händerna i arbete. En av föreläsningskvällarna uppmanas publiken ta med sig virkningar eller broderier och hålla händerna i arbete medan regissören Anna Azcárate talar.