Linda Tedsdotter har gjort en genial installation. Det är ett mörkt rum och det omges av mänskligt sorl. En första titt i dörröppningen ger intrycket av att det hänger massor av små lampor i det mörka rummet.
Så låt oss stiga på och se om de tänds!
Nej, ingen liten lampa börjar lysa för här finns det inga lampor. Det som liknade små lampor visade sig vara små hörlurar som hänger ner från taket, ni vet den typen som man nästan kan gömma i örat. Det är ur dessa små hörlurar de mänskliga röster kommer som bildar bakgrundssorlet.
Vi stiger omkring i rummet och försöker uppfatta det som sägs, men utan framgång. Alla talar ju i munnen på varandra. Utställningskatalogen visar att det är 100 människors röster på 30 olika språk i 600 små hörlurar. Den berättar också att rösterna talar om politiska frågor och som människorna bakom rösterna känner starkt inför.
"Det handlar om yttrandefriheten och de problem som är knutna till denna fråga. Du har rätten att säga vad d u vill, men vem lyssnar", säger Linda Tedsdotter om sitt verk.
Hon kallar sin läckra installation för Distorsion, alltså ordet för förvridning eller förvrängning. Men är det så förvridet och förvrängt, vi står väl mitt inne i hennes rum när vi dagligen försöker följa händelserna omkring oss, alla vädjanden om engagemang i de mest avlägsna frågor som förmedlas i all möjlig medial form?
Hur ska engagemanget räcka till?
Distorsion är pärlan i det goda val som konstnärskollektivet Galleri Syster gjort. Denna gång har de ordnat svängrum och inte sprängt sin egen lilla utställningslokal på Kronan. Där har de ofta visat det som borde ha fått både större lokal och en större publik.
Det roliga med denna utställning är att det känns nytt. Visserligen kan Valeria Montti Colques installation Smoke gets in your eyes påminna om Klara Lidéns installation på Moderna museet. Hon ställde i somras ut sitt bohag liksom delar av lägenhetens fasta installationer, som tvättställ och dörrar. Allt staplat på golvet.
Valeria Montti Colque har staplat högre och från annat än sitt eget, också skrot som hon hittat. Dessutom är Valeria Montti Colques stapel så mycket färgstarkare.
Om betraktaren kunde begripa det där med ett lägenhetsbohag hos Klara Lidén så är det svårare att få Valeria Montti Colques stapel att hålla ihop. Föremålen är alltför disparata. Kanske fungerar det bättre i den performance som hon genomför.
Victoria Anderssons Riversong är det svårt att gå förbi. Hon har broderat på stora textiler och det ser först ut som något som printats ut ur en maskin som registrerar något och överför resultatet till tätt stående streck med olika höjd. Men där finns en ljus rand i mitten och med verkets titel i bakhuvudet ser betraktaren en skog som speglar sig i vatten.
Det finns också så mycket annat som är värt att se i denna utställning. Dit hör Johanna Karlssons bilder och skulpturer från naturen. Hon tecknar och skulpterar och teckningen Material i fyra upplagor liksom Dungen är sevärda.
Galleri Syster har också valt videoinstallationer och där är det Lars Hedelins installation Granar och tallar det läckraste där träden passerar förbi. Hans andra verk Schlosse visas samtidigt intill och där går färden i stället nerifrån och upp.
Det största får vi spara till sist. Det är Anastasia Ax som fått ett helt rum i konsthallen, det innersta, klätt rummet i papper och genomför Reactor på plats. Det blir en gigantisk teckning som växer fram under en performance, i svart och vitt.
Konsten ska utmana och överraska och det är bra för Konsthallen att Galleri Syster valt de konstnärer de valt. Våga gå och se deras val!