En kväll i veckan plingade det till i min inkorg. Det var ett meddelande med det dystra beskedet att en tidigare arbetskamrat somnade in förra helgen. Mejlet kom från hans brorson som sett att jag och hans farbror var vänner på Facebook. Jag uppskattade att han mitt i sin sorg gjorde sig besväret att lämna dödsbudet till mig och andra han själv inte känner. Direkt fylldes vår avlidne väns sida med hälsningar om hur
saknad han var.
Min instinktiva reaktion var att jag också ville skriva en sista hälsning. Det har hänt att jag gjort så förr men plötsligt kändes handlingen meningslös eftersom mina ord aldrig kommer att nå honom. Han har loggat ut från Facebook för gott.
Förut framfördes kondoleanser personligen eller genom att skicka en blomma och ett kort. Men nu har även vårt varma deltagande i andras sorg flyttat ut på nätet och in i sociala medier. När kända personer avlider trycker vi på enter och skickar ut bokstäverna RIP i cyberrymden i samma sekund som nyheten kablas ut över världen. Jag hade inte en susning om att så många i min bekantskapskrets var fans till Whitney Houston förrän sångerskan hittades död i ett hotellbadkar i Los Angeles. Den dagen höll nätet på att braka sönder av alla svulstiga ovationer till henne. Nöjes- och skvallerpressens snaskiga artiklar som fram till Whitneys död handlade om knarkskandaler, misshandel och tragiska konserter med en dalande stjärna på scen förvandlades som i ett trollslag till tårdrypande hyllningstexter och storvulna porträtteringar av popdrottningen.
Robin Williams, Alice Babs, Kim Anderzon och Christian Falk var aldrig särskilt offentligt bespottade medan de levde men när de dog visste kärleken till dem inga gränser och när cancern till slut tog Klas Ingesson östes lovord över honom på löpsedlar och i minnesbilagor. Jag såg en tankeväckande kommentar i flödet i samband med att Brasse Brännström avled i slutet av augusti. Någon uttryckte försiktigt att kanske det är nu vi ska passa på att tala om för Magnus Härenstam hur mycket glädje han har skänkt svenskar i flera generationer.
Min tidigare arbetskamrat, som dog 72 år gammal, var en spjuver med karaktäristisk radioröst. Han var stamkund på ett av Luleås äldsta konditorier, hade skratt i ögonen och gick långsamt i korridorerna. På skrivbordet hade han en rosenmönstrad kaffekopp i tunt porslin och mitt i sitt journalistiska hantverk brukade han ta sig en middagslur där han satt. Vid särskilt högtidliga tillfällen hände det att han stämde upp i den vemodiga sången Mustalainen. Han var ett fint original. Ett sånt som inte görs längre. Jag kommer alltid att minnas honom. Frågan är om han visste hur starkt avtryck han lämnade hos oss som fick äran att lära känna honom. Jag är inte säker på det.
När min morbror dog kände hans söner frid för att de på sin pappas dödsbädd hade hunnit göra klart och prata om allt som behövde bli sagt. Det bär jag med mig. Nyligen sade jag förlåt till min mamma för att jag som 17-åring valde att cykla till ungdomsgården samma kväll som mormor lämnade oss. Jag bad också om förlåtelse för att jag inte tog bättre hand om mamma när hon fick en tunnelbanedörr i ansiktet i London. Tack och förlåt, jag vill bli bättre på att ta hand om de orden medan tid är. Vi kan hylla och hedra bortgångna men det är fint om människor vet sitt värde medan vi fortfarande har chans att uttrycka det till dem i stället för att vänta tills sista andetaget är draget.