Och Gud sade: ”Gå in i arken, du och hela ditt hushåll […] Ty om bara sju dagar låter jag det regna på jorden i fyrtio dagar och fyrtio nätter; och jag skall utplåna från jordens yta allt som finns till, allt som jag har gjort.”
Tänk om Noa inte brytt sig om budskapets innebörd och tänkt: ”Jag har nog ändå lite extra tid, kanske rent av en åttonde dag.”
Vilken katastrof det hade blivit.
Därav vikten av att vara punktlig, att komma i tid.
Punktlighet är furstars artighet, sa Ludvig XVIII.
Folkvettsexperten/mästraren Magdalena Ribbing skulle kunna skriva spaltmeter i ämnet. Men vad är punktlighet?
Att komma i tid förstås.
Vilken tid?
Medeltida byggnads- och tornur markerade hel-, halv-, och kvartstimme genom slag på en klocka. Uren saknade urtavla och visare som angav exakt tid.
Det fanns med andra ord luckor i tiden.
Att vara punktlig – om nu ordet fanns på den tiden – var möjligen en fråga om att anlända innan ett slag hade blivit ett annat.
Moderna urverk är resoluta skarprättare likt giljotinens bila. Med industrialiseringen kallades människor till arbeten som mättes av såväl klockans exakta tid som av tidsstudiemän. Idag behövs inte de senare eftersom banken som äger mångas lägenheter, bilar, båtar och hus har fått dem som är satta i skuld att på egen hand mäta sin tid. Stressa och jobba för att klara amorteringar och räntor.
Trafikverket har en generös tolkning av punktlighet. Därmed kan ett tåg som kommer fram 15 minuter efter utsatt tid vara punktligt. Dock inte i Schweiz eftersom det där inte finns så många operatörer på tåglinjerna, och så är ju schweizarna duktiga på att tillverka klockor.
Fundera på innebörden av dessa ord och jäkta inte så mycket. Ägande har sina förtjänster, men också sina bördor. Tänk snarare på stilen.
Den lydnadsvänliga ankomsten är förvisso av många önskvärd, men har inget filosofiskt över sig. Därför har den italienske tänkaren Giordano Brunos (1548–1600) ord fortfarande giltighet: ”Bättre en smula sent än en smula dåligt.”