Två grader plus, isande vind från nord och ett kallt regn välkomnar oss till Tornedalsteaterns sommarföreställning Teatertirektööri i ett gammalt cirkustält ute vid Tomtemagasinet. Vi välkomnas in i magasinsvärmen och befinner oss genast i skådespelarnas förberedelser, backstage som man säger! Vi får se hur skådespelarna sminkar sig, hör uppsjungningar och ser jonglörer och musikanter värma upp. Fem minuter i sju bjuds vi åter ut i kylan i det ouppvärmda cirkustältet. Vinden och regnet ger en fin ljudkuliss under hela föreställningen även om jag några gånger hinner befara att tältet ska lyftas iväg av vinden.
Först bjuds vi på en prolog skriven av Carina Henriksson där musik och karaktärer från Mozarts rika produktion möts huller om buller vilket till slut får den gamle Mozart att vakna till liv och träda in i handlingen för att ställa allt tillrätta. Mozart spelas mycket förtjänstfullt av David Forsberg som verkligen studerat in 1700-talets kroppsspråk, mimik och fraser. Forsberg är Mozart! Under den kommande Uvertyren bjuds vi på en koreografi av Desire Kauppi som involverar hela ensemblen och utgår från vad varje individ är bra på. Alla får plats!
Efter pausen bjuds vi då på fortsättningen av Teatertirektööri. Barn, proffs och amatörer lyckas knyta ihop allt på ett sätt som jag inte trodde var möjligt. Genom ensemblens sammansättning och regissörernas hårda jobb förvandlas finkulturen till var mans egendom fortfarande med en hög konstnärlig nivå. Ensemblen spelar i lånade 1700-talskläder från Norrbottensteatern vilket ytterligare höjer helheten.
De professionella sångarnas insatser får högt betyg. Robert Lind, Pajalas egen tenor, tar sig an arian ur Trollflöjten med bravur! Inga problem med att nå de höga tonerna! Johanna Lehesvuori är också en positiv bekantskap med en vacker klang, en duktig koloratursopran.
Carina Stenberg är som vanligt stabil med en professionell höjd och bra koloratur. I terzetten Ich bin die erste sängerin kommer alla tre till sin rätt.
Genomgående gör hela ensemblen övertygande insatser. Ingemar Raukola är ett levande bevis på att det går att sjunga opera med en icke operaskolad röst! Då det återstår en föreställning så avstår jag från att avslöja alltför mycket av handlingen. Helt kort handlar det om ett teatersällskap där ekonomi ställs mot konstnärliga önskningar, intriger mellan människor men även om önskan om tvåsamhet.
Efter avslutningssången får hela ensemblen stående ovationer som aldrig verkar ta slut. Ensemblen får komma in gång på gång ända tills Bengt Niska, Tornedalsteaterns ordförande, med myndig stämma framför sitt varma tack och konstaterar att teatern med denna produktion tagit ännu ett steg framåt. Något som vi alla kan instämma i.
På vägen hem i det kalla midsommarregnet kommer jag på att föreställningen egentligen ger en bild av det goda samhället där alla, ung som gammal, proffs och amatör ges plats att delta och utveckla sina förmågor och kvaliteter på lika villkor. Någonting för samhället i allmänhet och skolan i synnerhet att ta fasta på!