Drömmen om att alla i Sverige kan leva i frihet dog den 28 februari 1986. Listan över terrordåd sedan mordet på Olof Palme är lång. USA 11 september 2001 - 2 996 döda. Madrid 11 mars 2004 - 191 döda. London 7 juli 2005 - 22 döda. Norge juli 2011 - 77 döda. Paris november 2015 - 130 döda. Nice 14 juli 2016 - 84 döda. Uppräkningen är ett litet urval av terrorhändelser.
När terrorn slår till blir uppståndelsen intensiv, men vardagen återvänder snart. Dock inte inte för alla. För Niklas Orrenius blev det annorlunda i Paris förra hösten.
– När jag såg kvarteren och människorna, inte minst barnen, påminde det om mina egna kvarter hemma i Malmö. Terrorn hade kommit närmare. Det blev svårt att glömma och komma vidare efter händelserna i Paris.
Ännu närmare kom terrorn under ett möte i Köpenhamn. En dansk filmregissören dog när mördaren försökte döda Lars Vilks. Sedan terrordådet i Köpenhamn har Niklas Orrenius regelbundet träffat Lars Vilks. Om det handlar hans bok "Skotten i Köpenhamn". En regnig dag i november träffas vi på ett café på Tessins väg i Malmö.
Du har träffat Lars Vilks ofta under ett år. Vad har förvånat dig mest?
– Dödshoten har tvingat Lars Vilks att leva ett tillbakadraget liv. Han är omgiven av livvakter som skyddar honom mot terrorister. Jag har blivit chockerad över att se hur kringskuret hans liv är. Han kan inte göra någonting utan att planera. Om han en vacker sommarkväll får lust att gå ut en stund måste han tala om hur länge han tänker vara ute och vilken väg han tänker gå. När han är ute i offentliga miljöer är människor rädda för att något ska hända. De drar sig undan. Restaurangägare vill inte att han kommer dit. Få organisationer vågar bjuda in honom. Det säger att de vill, men ändrar sig i sista stund. Hans liv är fyllt av begränsningar och svårigheter. Ändå är han alltid på gott humör.
Du verkar imponerad av hur han klarar av att leva under sådana villkor?
– Jag vet inte om jag hade klarat av det mer än en vecka, men han har många vänner och det var roligt att se hur kul de hade när de träffades och spelade deras mycket speciella variant av fotboll.
"Lars Vilks, extremismen och yttrandefriheten" är undertiteln på din bok. Min slutats efter läsningen är att de blivit värre på alla fronter?
– Hoten mot Lars Vilks har säkert ökat efter attentaten i Paris. Fint att säkerheten omkring honom är så god. När det gäller extremismen har polariseringen och hatet ökat. Men jag tycker debatten om och försvaret för yttrandefriheten har blivit bättre. Karin Olsson på Expressen och Åsa Linderborg på Aftonbladet har visat på ett engagerat försvar för Lars Vilks yttrandefrihet utan att vara rädda för att det ska uppfattas som ett försvar av hans åsikter.
I den konstvärld där Lars Vilks är verksam är rädslan för beröring monumental. I din bok finns ett fint samtal med Marianne Lindberg de Geer. Hon är en av få i konstvärlden som försvarat Lars Vilks, annars är han ju bannlyst. "Jag har blivit fienden", säger han i ett av era samtal. Benny Fredriksson, vd på Kulturhuset i Stockholm, ger ju tydligt uttryck för sin olust och sitt avståndstagande från Lars Vilks. Samma olust återkommer hos politiker, konstkritiker och akademiker du har intervjuat i din bok.
Det bekräftar väl Lars Vilks ord om att han har blivit fienden?
– Jo, fast jag tycker det är skillnad på de resonemang som konstkritikerna för och tjänstemannen Benny Fredrikssons uttalande.
Tiden går och vi glömmer. När jag läst din bok är det uppenbart att glömskan skiljer sig åt i Sverige och i Danmark. I Sverige uppmärksammades händelsen knappt ett år senare. Danska tidningarna var fyllda av artiklar om händelsen.
Varför tror du att det är så?
– Att det har varit annorlunda i Danmark blev uppenbart vid ettårsjubiléet. En svensk journalist var på plats och tiotals danska. Jag tror det handlar om svensk chauvinism, att det inte inträffade i Sverige och att man inte förstått att hotet mot Lars Vilks har varit så allvarligt. Det är som om svenska journalister vill tänka bort Lars Vilks, men det går ju inte. Problemen finns kvar. Det är viktigt att vi talar om dem. Det är lättare för icke muslimer att göra det. Jag kan tala om hotet från extrema islamister utan att det händer mig något, men muslimer som gör det utsätts ofta för hot.