Det finns många texter jag hellre hade skrivit. Kanske den om Matti Alkbergs nya låt eller bara om sommaren. Ni vet, det viktiga som ger en värme i bröstet och kraft att övervinna ett imorgon som snart kommer vara att plaska i snöblandad nederbörd och ångest. Alla förstår nog att det där handlade om Matti. Ja, det finns många texter jag hellre hade skrivit. Kanske något om Musikens Makt eller om en moderatgubbe som lekt helikopter ute i skärgården. Världens vackraste festival. Sveriges näst mest kända politikersnopp. Kanske om en film jag aldrig såg eller om en bok jag aldrig glömmer. Kanske hade jag kunnat flyta ut och minnas något från min barndom eller från mitt äldre vuxna, hade kunnat berätta om torpet hemma vid älven eller resorna till fjärran stränder. Om wokad palt och en melon som fick mig att förstå. Om lugnet i det gamla och pulsen i det nya. Det finns många texter jag mycket hellre hade skrivit, men ibland får man inte välja.
Regntunga moln och ett skevt paraply. Vi går där längst eländet på Wilhelmstrasse, min tjej och jag, och viskar tyst till varandra som om vi är rädda för att väcka historien till liv. Allt det där skrämmande som vi tidigt fick lära oss om men som fortfarande är svårt att förstå. Om fascismen och nazismen och ondskan som fanns långt utanför det Berlin vi nu står mitt i. Om ett folk, en del av en hel värld, som kom att rikta sitt mörker mot olika och annorlunda, som använde hat för att fylla ett tomrum inne i sig själva. Det overkliga. Avgrunden. Vidare på vägen mot kväll passerar vi minnesmärke efter minnesmärke, monument av slocknade människoliv, gamla skrytbyggen och till slut kyrkogården där barnens små kors – knappt högre än det vildvuxna gräset – fick hela ögonblicket att fylla mig till bredden och mer än så. En enda sekund och insikten blev nästan fysisk då man tänkte på att historien faktiskt redan har vaknat.
Om detta må vi berätta. Inte om sakerna jag såg på en weekendresa i Tyskland eller om annat som egentligen inte betyder någonting, just nu inte om varken festivaler eller om mjölmat. Om allt det andra må vi berätta. Om att högerextrema grupper kör rätt in i folksamlingar, att de attackerar människor som demonstrerar allas rätt till sin egen identitet och sin rätt att få välja vem man älskar. Om att nazister marscherar på våra gator, kastar facklor på våra medmänniskor. Att de förstör våra monument av frihet, inkräktar våra sammanhang och vårt lugn. Och vi må berätta om det här för att historien händer just nu. Inte där. Inte då. Det finns många texter jag hellre hade skrivit, men just idag finns det ingenting som kan betyda mer än just det här. Låt enigheten bli vårt skrytbygge, låt gräset aldrig skymma vår mänskliga skuld, låt alltid hatet veta att vi finns. Även om det ibland är under ett skevt paraply.