Egentligen blir jag inte klok på att bo i Luleå. Jag kan inte bestämma mig om stan är liten eller stor. Vad jag däremot tror mig veta är att den inte är mittemellan.
Luleå gör avtryck i världen, åtminstone i vissa delar av världen. I andra delar tror jag att vi för majoriteten är ett av många okända områden. Precis som de flesta delar av världen är för mig.
Vi lever i ett land som till stora delar är homogent och därmed kanske vi tror att också omvärlden är det.
Att besöka Marocko är inte att ha besökt Afrika. Men det är en bra början. Likadant tror jag att det är med USA. Jag har förvisso bara varit i Alaska, men törs nog påstå att den delstaten avviker starkt från New York, liksom med de andra delstaterna.
Här hemma blir det därför extra fånigt när kulturella invigningar kläs i dräkt av världspremiär. Jag har noterat att uttycket fått fotfäste i medier under senare tid. Kanske finns ett samband med att vi blivit färre invånare.
Under 1995, samma år som Sverige blev medlem i EU, var vi i Norrbotten 266 011 invånare. Vid utgången av 2013 var vi 249 436.
Så när vi blir färre, måste vi skrika lite mer. Ta hjälp av värdeförstärkande ord och perspektivmarkörer. På så sätt blir premiär världspremiär. Därtill får våra makthavare okritiskt utbrista att det går bra för Norrbotten fastän flertalet siffror visar något annat. Jo, det går bra för vissa sektorer – men det är ju helheten som utgör samhället. Den plats vi delar och förhåller oss till.
När vi enligt principen ”det smäller högt i bondöron” utlovar världspremiärer törs jag lova att en hel del amerikaner i Georgia troligen skulle tänka på Lula, om än det är en håla med knappt tre tusen invånare.
I Colorado kanske några minns Lulu City, en gruvort som släckte sina lampor 1885. I Afrika, närmare bestämt i Nigeria, kanske många skulle tänka på Ogbe Lulu. Eller i Turkiet: Lule Burgas.
De allra flesta människor i världen är dock ovetande om att det är en världspremiär i Luleå, åtminstone när uttrycket används utan urskiljning. De har inte blivit meddelade och skulle de ha blivit det så förstår de inte vad som står i inbjudan.
Nej, jag vill inte förminska – men heller inte i förhävelse förhöja. Men kanske är det senare tidens anda fastän den önskade förgyllningen riskerar att bli dess motsats.