UTSTÄLLNING
Tiet Ruijhaan - Vägen till Ruija
Norrbottens museum, Luleå
Pågår till den 12 juni
Ni kanske också såg dem i tv-programmet Uppdrag granskning, ungdomarna som i arbetslöshetens tid lämnat Sverige för Norge. Där får en del livnära sig på att skala norrmännens bananer, från arla morgon till kväll. Sedan får de vila bland kackerlackorna i slitna lägenheter med ockerhyra.
Tanken går till 2010-talets bananskalande svenska ungdomar under rundvandringen i utställningen Tiet Ruijhaan - vägen till Ruija. Den handlar också om arbetslöshetstid, men i 1830- och 1860-talets Tornedalen och finska Lappland.
För den tidens fattiga satar gällde det också att dra utomlands och en lysande framtid målades upp för den som drog till Nordnorge. Där fanns det arbete i gruvor, i jordbruk och på fiskebåtar för medellösa pigor och drängar.
De lämnade hemmanen som inte var deras, vandrade upp längs älvdalarna och hamnade i Skibotn, i Kautokeino, i Alta och andra små orter som växte med invandrarna. Ruija är det finska ordet för det "förlovade landet" och det var detta nordliga Drömnorge som hägrade.
Det gick tydligen hyggligt för dessa utvandrare, de smälte in bland norrmännen, som ordnade hemspråksundervisning i god 2000-talsanda. De sådde också hemreligiösa frön i den norska myllan, för 1851 nådde den laestadianska väckelsen också Skibotn och slog rot.
Nordfinnarna som bosatte sig i Nordnorge blev en folkgrupp som kallas kväner, nu ett erkänt minoritetsfolk i vårt grannland. Norge räknar deras antal till 3 000 och en del av dem talar fortfarande finska. Kvänernas huvudstad är Vadsö.
Utställningen varvar allmänna fakta kring utvandringen, till exempel vilka vägar den tog och vilka näringar som lockade, med enskilda levnadsskildringar under vägen.
Utställningen är samproducerad av Norrbottens museum, Varanger museum, Lapin Maakunta-museo, NordTroms museum & Kainun Institutti. Därför är den tvåspråkig, men producerad utifrån en finsk publik. Den blir därför lite svår att navigera igenom och tillgodogöra sig.
De luckor som uppstår under rundvandringen är också ofyllda när sista skärmen lämnas. Betraktaren får ingen uppfattning om utvandringens omfattning. Hur många var det som gav sig iväg från Tornedalen och från finska Lappland?
Hur står sig denna utvandring i jämförelse med de andra förlovade länderna under de två tidigare seklerna? Det får vi inte veta.
I stället har möda lagts på att anpassa utställningen för en ung publik, en mycket ung publik som får rita och leka bland utställningsskärmarna. En utställning anpassad för de som växer till en ny arbetslös ungdomsgeneration i Reinfeldts-Sverige och som kanske också får dra till pig- och drängarbete i Norge.
De ofyllda kunskapsluckorna kring denna invandring får sökas i andra källor.