Det formligen myllrar av gående resenärer utanför stationshuset i Piteå en sommardag 1919. Varför så, frågar man sig, inför omslagsbilden till det fotoalbum som Piteå museum presenterat. Svaret visar inte på något reellt resebehov utan är egentligen rätt trivialt: ”Herrar som anlänt med tåget skyndar för att hinna göra sina spritinköp innan tåget avgår igen. Många kom från Luleå som vid denna tid var ”torrlagd”, eftersom dess styrande förbjudit försäljning och utskänkning av starkvaror.”
Allmänmänskligt kanske, talande likaså, trots att bilden är nära hundra år gammal. Eller får vi också peka på ett större sammanhang. Numera fanns det järnväg mellan de båda kuststädena, låt var att man fick göra en väldig omväg via Boden och Älvsbyn.
Detta var trots allt en kuriositet och det finns mycket annat att skildra med hjälp av gamla foton. Nu aktuell bok utgör nämligen en del av de tre som ingår i Piteå museums pågående utgivning av Bevarade ögonblick – ett urval av miljöer, byggnader och händelser från Piteå stad och bygden omkring.
För den som inte är alltför hemmastadd vad gäller stadens centrum så ger en avslutande karta vägledning. I mitten av Häggholmen ligger torget med sin historiskt intressanta utformning, genom inskärningar i fyra kvarter med slutna hörn. Piteås stadsplan med sitt rutnät kom till redan vid stadens grundande på 1600-talet. Utformningen av kvartershörnen har inte många bevarade motsvarigheter. Uppsala och Karlskrona brukar nämnas liksom från senare tid även Haparanda.
Med det i minnet ger vi oss iväg på promenad i Piteå. Storgatan och Prästgårdsgatan löper i Häggholmens längdriktning medan Lillbrogatan, Aronsgatan, Uddmansgatan och Kyrkbrogatan utgör korsande stråk. Det var på dylika gator som de törstiga resenärerna trampade för att skaffa dryckjom. Hann de se något av den äldre bebyggelsen kan man fråga sig. Vi behöver inget svar utan kan nöja sig med att titta på kavalkaden av svartvita foton. Exempel kan vara att Storgatan ska stenläggas eller att Uddmansgatan uppvisar hästdragna vattentransporter, med andra ord en ögonblicksbild från tiden före vattenledning.
Häggholmen är redan nämnd. När det begav sig var staden verkligen förlagd till en holme, avskild från fastlandet lika med Norrmalm. Landhöjningen har helt förändrat det landskapet. Sundet har blivit Sundskanalen som blivit Sundsgatan. Själv minns jag från min skoltid att Kyrkbron nära Rådhustorget fortfarande stod kvar. I mitt minne blir det ett sista bevis på att staden på sin holme låg tydligt åtskiljd från omgivande landsbygd. Och i skriften är det ett bevarat ögonblick för mig personligen.
Namnet Kyrkbrogatan syftar på den äldsta bron från fastlandet till Häggholmen. Bro nummer två påminns vi om genom namnet Lillbrogatan som ursprungligen sträckte sig från Södra hamnen till Stadssundet och då genom kvarter som stod oförändrade fram till 1930-talet Kontrasten blir därför mycket mer slående i nutid. Genom utökad centrumexploatering har stadsholmens kommersiella tyngdpunkt förskjutits till dessa kvarter. Nu aktuellt är ett köpcentrum med bostäder och dessutom ett hotell i 15 våningar. Det blir en präktig kontrast till språkbruket på 50-talet när stadens två tidningar gjorde sitt bästa i att skriva ned varandra. Den dominerande Piteå-Tidningen kunde om Norrbottens Allehanda inte låta bli att använda uttrycket ”vår lilla kollega på Lillbrogatan.”
Bevarade ögonblick kan därför återfinnas i många former. Studera boken och det din att tur att minnas och då förmodligen på ett helt annat sätt än mitt.
Kjell Lundholm